Paus? Dag 1
Det är enormt svårt att skriva om saker man inte kan formulera. Känslor. Det säger Evelina många gånger. Hon säger även att det bästa sättet att försöka göra det på är att skriva, som jag försöker med nu.
Jag kan hålla med Evelina till en viss grad. I alla fall om den senaste tiden. Jag är inte mitt fulla jag mot henne och det beror på min situation. Det har varit så länge i min allmänna tillvaro - att jag har haft svårt för motivation och drift. Men jag vet inte om jag tycker att det har varit så länge gentemot Evelina. Vi har haft det bra och jag tror att jag har gett 100% innan allt det andra började. Jag känner att i ett förhållande där min motpart har gett upp på att jag kan utvecklas och gå framåt inte är ett bra sätt att fortsätta ett förhållande på. För någon av oss.
Jag vet inte om jag hade trott på mig själv om jag var i hennes skor. Jag tror på mig själv i mina egna. Det måste jag göra. Annars är det över. Givetvis ska man ska inte ha inställningen att allt löser sig nästa dag. Men man ska heller inte tro att alla ting håller för evigt. Jag vet att precis som i ett förhållande så går livet upp och ner och jag vet att jag kommer att bli bättre, gladare och mer motiverad. Jag kommer även hamna i svackor igen.
Det är inte alltid soliga dagar med Evelina. Det är inte lätt att vara en hel pojkvän när det är så fokuserat på Evelina varje gång jag är med henne. Det beror till stor del på just mig. Det vill säga att hon känner som hon gör med mig - vilket blir en ond cirkel. Men det kan inte alltid bero på mig, och det vet jag. Jag har alltid trott på henne. Även när det kändes riktigt hopplöst ett tag i hennes jätte långa depression så höll jag i. Och det blev bättre. För henne, men inte för vårat förhållande, eller för mig. Men för Evelina att bli cynisk och ge upp på mig nu. Jag kan inte låta bli att känna mig förådd på något sätt. Hennes deppressionsveckor var enormt tunga för även mig. Med tanke på mitt förflutna med Amanda och hur lätt jag bryr mig om andra mer än mig själv.
I slutändan så tror jag att det är extremt lätt under dåliga perioder att känna att saker har varit mycket jobbigare och funnits mycket längre än de i själva verket har.
Våra problem är i olika skalor antar jag. Jag vet inte hur länge hennes problem har hängt efter henne, men mina problem har nog funnits i hela mitt liv. Det är därför jag förstår att det kanske är lättare för mig att lita på Evelina än vad det är för henne att lita på mig. Men jag vet inte. Det går inte sätta sig in i den andras perspektiv helt och hållet.
Samtidigt så är det svårare för mig att utveckla min tillvaro när det är svårt i förhållandet. På senaste tiden (sedan mitt förra blogg inlägg tror jag) har jag sällan känt något uppriktigt stöd från Evelina. "Inte för att jag begär något". Hon har förklarat varför, och det är det som är så sorgligt - det är smärtsamt för henne att se på mig och i sin tur satsar hon på sig själv och försöker glömma bort ångesten kring min situation. Därför tror jag inte att det är bra att fortsätta förhållandet på detta sättet. Hade hon kunnat tro på att jag kan se ljusare dagar så hade det inte varit lika smärtsamt för henne - för då hade hon förstått att saker å ting kommer att bli bättre.
Grunden till denna misstro är att jag har försökt ändra på min tillvaro sedan innan, utan resultat. Samt att jag i princip inte varit det hon känner att jag kan vara sedan tidiga delar av vårat förhållande. Det kan jag inte köpa. Oavsett hur mycket jag tänker på det. Det kanske känns så för att den en lång tid nu i slutet har varit jobbigt. Jag vill mena att jag alltid är mig själv utifrån den situation jag är i. Hade allt varit perfekt i tillvaron så hade givetvis jag också varit mer sprudlande. Men det är väldigt sällan det är så lyckat i tillvaron. Samtidigt så förstår jag att under den jobbigaste tiden känns det oerhört tungt att ta del. Så är det ju åt båda hållen, man färgas av sin tillvaro och man kan vara mycket mer. Givetvis har jag potentialen att vara en mycket mer livsglad människa, det känner jag också.
Till viss del, så har mitt likgiltiga jag eskalerat. Dock så har jag har varit en riktigt bra pojkvän och hon flickvän - och att jag har visat mitt fulla jag längre in i förhållandet. Det är lustigt för på ett sätt känns det som att det är just med Evelina jag känner mig närmast en helhet. Det gör mig ledsen att hon inte har sett mitt riktiga fulla jag på länge. Ibland känns det som att Evelina i de svåra stunderna målar upp ett ideal som jag inte klarar av att leva upp till längre.
Jag försöker hitta drift och motivation i tillvaron genom att ändra på saker. Men jag kanske aldrig kommer hitta någon så länge jag är kvar i mitt studerande. Jag kanske bara är envis. Jag vet inte. Det låter på Evelina som hon tycker att mina försök är halvhjärtade eller att jag undviker att se de riktiga problemen i vitögat. Jag ser inte vad hon ser, men kanske är det just därför det är så jobbigt för henne. Att jag på något sätt ljuger för mig själv, precis som Katarina gör.
Jag är relativt likgiltig och jag känner inte många känslor just nu. Jag är ledsen ibland. På hjärtat. Lite som en skugga. Men inte i ögonen och huvudet. Det känns lite som att mina känslor ligger så djupt inne i mig att jag bara känner en liten, liten nudd av dem. Att hela min kropp är ett stort skal och den sista lilla gnuttan av mig ligger och gömmer sig långt och djupt in i hjärtat. Rädd för att ätas upp av gråheten.
Kanske har jag aldrig någonsin förstått mig på livet. Vad går det ut på? Var är min plats i världen? Hur ska jag hitta min väg för att gå framåt?
Jag har aldrig riktigt vetat vad jag vill. Så jag glider runt sidleds, men så sällan framåt. Jag vill inte ens bli bibliotikarie och jag vill inte studera. Vad gör jag här? En flykt från Falköping eftersom det jag gjorde där var inget jag ville heller. Antagligen. Utan att veta vad jag ville så hoppade jag på tåget till Växjö i önskan om att jag skulle kunna av slump få klarhet i min tillvaro. Sidleds. Kanske utan att se problemen i vitögat som Evelina menar.
Samhället och omvärlden är svårt för mig. Inte för att jag är osmart eller svåranpasslig - utan för att jag inte vet vad jag vill göra. De alternativen som finns i samhället lockar mig inte och jag kan inte motivera mig själv till något på grund av det. Mamma och pappa är så traditionella att jag aldrig vågar erkänna rent ut att det finns just nu i princip ingenting i det svenska samhället jag kan tänka mig att göra. Jag kan jobba, det är bättre än att plugga. Men vart finns det jag verkligen vill göra i livet?
När jag har försökt fråga sådana ting till folk i min omgivning sägs det ofta att det är en minoritet som verkligen får göra sakerna de vill göra i livet. Det är väl det som är att ha "drömmar". Man måste som människa anpassa sig till tillvaron och omvärlden genom att göra en kompromiss. Man måste överleva. Tjäna pengar och göra något man "trivs med". Men inte nödvändigtvis det man brinner för. Det är orealistiskt.
Det är sorgligt för mig. Jag kan inte begripa varför man i det enda livet man har ska finna sig i att göra en kompromiss med samhället för att överleva. Men det stora problemet är ju att även om jag skulle "följa mina drömmar", så har jag ju inga.
Jag kan hålla med Evelina till en viss grad. I alla fall om den senaste tiden. Jag är inte mitt fulla jag mot henne och det beror på min situation. Det har varit så länge i min allmänna tillvaro - att jag har haft svårt för motivation och drift. Men jag vet inte om jag tycker att det har varit så länge gentemot Evelina. Vi har haft det bra och jag tror att jag har gett 100% innan allt det andra började. Jag känner att i ett förhållande där min motpart har gett upp på att jag kan utvecklas och gå framåt inte är ett bra sätt att fortsätta ett förhållande på. För någon av oss.
Jag vet inte om jag hade trott på mig själv om jag var i hennes skor. Jag tror på mig själv i mina egna. Det måste jag göra. Annars är det över. Givetvis ska man ska inte ha inställningen att allt löser sig nästa dag. Men man ska heller inte tro att alla ting håller för evigt. Jag vet att precis som i ett förhållande så går livet upp och ner och jag vet att jag kommer att bli bättre, gladare och mer motiverad. Jag kommer även hamna i svackor igen.
Det är inte alltid soliga dagar med Evelina. Det är inte lätt att vara en hel pojkvän när det är så fokuserat på Evelina varje gång jag är med henne. Det beror till stor del på just mig. Det vill säga att hon känner som hon gör med mig - vilket blir en ond cirkel. Men det kan inte alltid bero på mig, och det vet jag. Jag har alltid trott på henne. Även när det kändes riktigt hopplöst ett tag i hennes jätte långa depression så höll jag i. Och det blev bättre. För henne, men inte för vårat förhållande, eller för mig. Men för Evelina att bli cynisk och ge upp på mig nu. Jag kan inte låta bli att känna mig förådd på något sätt. Hennes deppressionsveckor var enormt tunga för även mig. Med tanke på mitt förflutna med Amanda och hur lätt jag bryr mig om andra mer än mig själv.
I slutändan så tror jag att det är extremt lätt under dåliga perioder att känna att saker har varit mycket jobbigare och funnits mycket längre än de i själva verket har.
Våra problem är i olika skalor antar jag. Jag vet inte hur länge hennes problem har hängt efter henne, men mina problem har nog funnits i hela mitt liv. Det är därför jag förstår att det kanske är lättare för mig att lita på Evelina än vad det är för henne att lita på mig. Men jag vet inte. Det går inte sätta sig in i den andras perspektiv helt och hållet.
Samtidigt så är det svårare för mig att utveckla min tillvaro när det är svårt i förhållandet. På senaste tiden (sedan mitt förra blogg inlägg tror jag) har jag sällan känt något uppriktigt stöd från Evelina. "Inte för att jag begär något". Hon har förklarat varför, och det är det som är så sorgligt - det är smärtsamt för henne att se på mig och i sin tur satsar hon på sig själv och försöker glömma bort ångesten kring min situation. Därför tror jag inte att det är bra att fortsätta förhållandet på detta sättet. Hade hon kunnat tro på att jag kan se ljusare dagar så hade det inte varit lika smärtsamt för henne - för då hade hon förstått att saker å ting kommer att bli bättre.
Grunden till denna misstro är att jag har försökt ändra på min tillvaro sedan innan, utan resultat. Samt att jag i princip inte varit det hon känner att jag kan vara sedan tidiga delar av vårat förhållande. Det kan jag inte köpa. Oavsett hur mycket jag tänker på det. Det kanske känns så för att den en lång tid nu i slutet har varit jobbigt. Jag vill mena att jag alltid är mig själv utifrån den situation jag är i. Hade allt varit perfekt i tillvaron så hade givetvis jag också varit mer sprudlande. Men det är väldigt sällan det är så lyckat i tillvaron. Samtidigt så förstår jag att under den jobbigaste tiden känns det oerhört tungt att ta del. Så är det ju åt båda hållen, man färgas av sin tillvaro och man kan vara mycket mer. Givetvis har jag potentialen att vara en mycket mer livsglad människa, det känner jag också.
Till viss del, så har mitt likgiltiga jag eskalerat. Dock så har jag har varit en riktigt bra pojkvän och hon flickvän - och att jag har visat mitt fulla jag längre in i förhållandet. Det är lustigt för på ett sätt känns det som att det är just med Evelina jag känner mig närmast en helhet. Det gör mig ledsen att hon inte har sett mitt riktiga fulla jag på länge. Ibland känns det som att Evelina i de svåra stunderna målar upp ett ideal som jag inte klarar av att leva upp till längre.
Jag försöker hitta drift och motivation i tillvaron genom att ändra på saker. Men jag kanske aldrig kommer hitta någon så länge jag är kvar i mitt studerande. Jag kanske bara är envis. Jag vet inte. Det låter på Evelina som hon tycker att mina försök är halvhjärtade eller att jag undviker att se de riktiga problemen i vitögat. Jag ser inte vad hon ser, men kanske är det just därför det är så jobbigt för henne. Att jag på något sätt ljuger för mig själv, precis som Katarina gör.
Jag är relativt likgiltig och jag känner inte många känslor just nu. Jag är ledsen ibland. På hjärtat. Lite som en skugga. Men inte i ögonen och huvudet. Det känns lite som att mina känslor ligger så djupt inne i mig att jag bara känner en liten, liten nudd av dem. Att hela min kropp är ett stort skal och den sista lilla gnuttan av mig ligger och gömmer sig långt och djupt in i hjärtat. Rädd för att ätas upp av gråheten.
Kanske har jag aldrig någonsin förstått mig på livet. Vad går det ut på? Var är min plats i världen? Hur ska jag hitta min väg för att gå framåt?
Jag har aldrig riktigt vetat vad jag vill. Så jag glider runt sidleds, men så sällan framåt. Jag vill inte ens bli bibliotikarie och jag vill inte studera. Vad gör jag här? En flykt från Falköping eftersom det jag gjorde där var inget jag ville heller. Antagligen. Utan att veta vad jag ville så hoppade jag på tåget till Växjö i önskan om att jag skulle kunna av slump få klarhet i min tillvaro. Sidleds. Kanske utan att se problemen i vitögat som Evelina menar.
Samhället och omvärlden är svårt för mig. Inte för att jag är osmart eller svåranpasslig - utan för att jag inte vet vad jag vill göra. De alternativen som finns i samhället lockar mig inte och jag kan inte motivera mig själv till något på grund av det. Mamma och pappa är så traditionella att jag aldrig vågar erkänna rent ut att det finns just nu i princip ingenting i det svenska samhället jag kan tänka mig att göra. Jag kan jobba, det är bättre än att plugga. Men vart finns det jag verkligen vill göra i livet?
När jag har försökt fråga sådana ting till folk i min omgivning sägs det ofta att det är en minoritet som verkligen får göra sakerna de vill göra i livet. Det är väl det som är att ha "drömmar". Man måste som människa anpassa sig till tillvaron och omvärlden genom att göra en kompromiss. Man måste överleva. Tjäna pengar och göra något man "trivs med". Men inte nödvändigtvis det man brinner för. Det är orealistiskt.
Det är sorgligt för mig. Jag kan inte begripa varför man i det enda livet man har ska finna sig i att göra en kompromiss med samhället för att överleva. Men det stora problemet är ju att även om jag skulle "följa mina drömmar", så har jag ju inga.
Utkast: Nov. 26, 2010
Nu har jag gjort fyra inspelningar och druckit gott kaffe. Kudos
Now I Hear
Bortsett från världens i särklass sämsta dygnsrytm så måste jag konstatera att livet är väldigt fint just nu. Äntligen har motvind konverterats till medvind och just nu flyter jag bara med. Jag tycker att det är vackert att låta saker ske och se hur gången utvecklas och växer. Man tittar på samtidigt som man känner. Gitarr, musik, naturligt, ord, stort.
Jag tror att B.J. Penn satte punkt för motvinden. Jag vill skriva.
Jag tror att B.J. Penn satte punkt för motvinden. Jag vill skriva.
Utkast: Nov. 21, 2010
Jag skrev ett helt uppriktigt inlägg om livet och vad det handlar om. Dock kommer jag inte publicera det för att folk kan ta åt sig. Men jag vill att ni ska veta att det jag skrev var så jävla uppriktigt och så sant så att man känner att "det han säger är vad allt handlar om" !
"Är man klok så borde man gå"
"Är man klok så borde man gå"
Utkast: Nov. 17, 2010
Jag vill rätt så mycket just nu, men det känns som min dåliga disciplin och dygnsrytm rubbar av allt jag vill ta mig mod till att göra. Frågan är om det inte bara är ursäkter jag tar till för att jag i själva verket helt enkelt inte vågar. Musikuppladdningarna har varit kul att göra. Mindre kul att lyssna på.
But yea.. you know
But yea.. you know
Utkast: Sept. 15, 2010
Jag är kär i Piano.
Går väl ut då
För John och hans födelsedags skull. Känner mig ganska taggad faktiskt. Fast jag hade tänkt å dissa utgången i början. Men men, det blir ju vad det blir.
Utkast: Sept. 14, 2010
Har känt mig ganska slagen idag. Många undertrycka känslor som bråkar. Jag har inte riktigt vetat vad jag vill med någonting faktiskt. Men jag fick lite gjort på min inspelning. Det är ju alltid något.
Freestyle
Eftersom jag har väldigt svårt för att bara sätta mig ner och punga ut med ett rafflande blogginlägg tänker jag nu introducera en ny stil av bloggande. I och för sig kan det vara ett välkänt fenomen som jag har gått miste om. Men i min bloggvärld är det nytt i alla fall. Jag kallar det "Freestyle bloggande".
Det är inte svårare än vad det låter. Jag tänker bara att börja skriva och helt enkelt se vad som händer. Det känns som att det borde mixtra bättre med min personalitet eftersom jag alltid kör på känsla. Vad jag än gör. Jag är ju så fruktansvärt dålig på att planera och tänka ut saker i förväg. Ok. Nu börjar jag;
När vi pratar om saker som vi tycker borde vara, så är det väldigt sällan något händer efter det. Vad jag menar är något som vi alla känner till. Eller åtminstonde borde känna till. Det där bisarra fenomenet i våran natur att bara sitta och klaga över saker bara för att. Men i själva verket aldrig göra något åt saken.
Åh, det fick mig genast att tänka på den där fylleskjutsen i Mörkerstad för några månader sen som jag ställde upp och gjorde för D. Jag åkte hemifrån mitt i natten till Mörkerstad tågstation. När D kom till bilen för att få skjuts hem hoppade även A och B in. Två människor jag inte hade pratat ordentligt med sedan länge. Kanske B lite då, på min ex-arbetsplats C. Alla var glada och berusade i bilen. Förutom jag då, jag körde ju. Arg var jag också för den delen.
Det jag tänker prata om har inte helt och med det ovanstående att göra utan det är bara något som jag kom att tänka på genom den spekuleringen.
Som sagt, de var berusade. B ganska mycket så. Någonstans på vägen utbrast B med kommentaren "Fyfan vad dålig du var på C Erik". Till min stora förvåning över både hur man kan säga något sånt och varför B tyckte det svarade jag; "Vad menar du?", B fortsatte; "Jo vi på jobbet har pratat ibland på rasterna om hur lat du var på jobbet när du var där".
Mycket mer med själva dialogen var det inte. Jag kom fram till att vidare diskutera, med denna vanligtvis väldigt trevliga person, på fyllan leder inte till någonting.
Någon vecka efter detta (jag kunde inte riktigt släppa vad B hade sagt), när jag själv var ute, träffade jag en annan föredetta arbetskamrat. Givetvis så frågade jag henne om det B hade sagt verkligen kunde stämma. Hon sa att det faktiskt var sant. Att de har pratat om att jag var lat på jobbet. Jag kände genast ett ganska gripande behov över att försvara mig. Men kom också rätt så snart i underfund med att det antagligen bara skulle låta som ursäkter. Och även här på bloggen antar jag. Så jag tänker inte göra det här heller.
Dock, det jag vill prata om nu, med denna historien som grund, är att just detta som hände mig också är ett exempel på människans bisarra natur. Alltså vad som hände på min arbetsplats efter jag hade slutat där. Människor som sätter sig på jobbrasterna och rent av snackar skit om föredetta arbetskamrater. Bara för att man inte jobbar där längre så är det okej? Jag vet inte. Det är ju så lätt att prata bakom ryggen på någon som inte längre närvarar. Även fast det kanske finns mycket värre exempel kvar på själva stället! Men dem kan man ju inte prata om. För de finns ju där och kanske rent utav medverkar i samtalet..
Tycker det går lite hand i hand med vad jag prata om först. Men och andra sidan så kan man ytterligare spekulera kring det lite, och fråga sig om man själv är så annorlunda? Antagligen inte. Man är säkert lika dålig och enda anledningen till att man säger något är för att denna gången var det man själv som var utsatt. Vad vet jag.
Har haft på någon random rockplaylist i Spotify nu. Till min glada förvåning har nostalgilåt efter nostalgilåt dykit upp i högtalarna. Och varje gång blir jag sådär "aaaahh denna låten". Vilket leder till nostalgikänslor som dansar runt inombords. Det är jättetrevligt. Man får alltid en uppfriskande känsla när en låt man har glömt av plötsligt går på. Och den känslan är riktigt fin.
Det är inte svårare än vad det låter. Jag tänker bara att börja skriva och helt enkelt se vad som händer. Det känns som att det borde mixtra bättre med min personalitet eftersom jag alltid kör på känsla. Vad jag än gör. Jag är ju så fruktansvärt dålig på att planera och tänka ut saker i förväg. Ok. Nu börjar jag;
När vi pratar om saker som vi tycker borde vara, så är det väldigt sällan något händer efter det. Vad jag menar är något som vi alla känner till. Eller åtminstonde borde känna till. Det där bisarra fenomenet i våran natur att bara sitta och klaga över saker bara för att. Men i själva verket aldrig göra något åt saken.
Åh, det fick mig genast att tänka på den där fylleskjutsen i Mörkerstad för några månader sen som jag ställde upp och gjorde för D. Jag åkte hemifrån mitt i natten till Mörkerstad tågstation. När D kom till bilen för att få skjuts hem hoppade även A och B in. Två människor jag inte hade pratat ordentligt med sedan länge. Kanske B lite då, på min ex-arbetsplats C. Alla var glada och berusade i bilen. Förutom jag då, jag körde ju. Arg var jag också för den delen.
Det jag tänker prata om har inte helt och med det ovanstående att göra utan det är bara något som jag kom att tänka på genom den spekuleringen.
Som sagt, de var berusade. B ganska mycket så. Någonstans på vägen utbrast B med kommentaren "Fyfan vad dålig du var på C Erik". Till min stora förvåning över både hur man kan säga något sånt och varför B tyckte det svarade jag; "Vad menar du?", B fortsatte; "Jo vi på jobbet har pratat ibland på rasterna om hur lat du var på jobbet när du var där".
Mycket mer med själva dialogen var det inte. Jag kom fram till att vidare diskutera, med denna vanligtvis väldigt trevliga person, på fyllan leder inte till någonting.
Någon vecka efter detta (jag kunde inte riktigt släppa vad B hade sagt), när jag själv var ute, träffade jag en annan föredetta arbetskamrat. Givetvis så frågade jag henne om det B hade sagt verkligen kunde stämma. Hon sa att det faktiskt var sant. Att de har pratat om att jag var lat på jobbet. Jag kände genast ett ganska gripande behov över att försvara mig. Men kom också rätt så snart i underfund med att det antagligen bara skulle låta som ursäkter. Och även här på bloggen antar jag. Så jag tänker inte göra det här heller.
Dock, det jag vill prata om nu, med denna historien som grund, är att just detta som hände mig också är ett exempel på människans bisarra natur. Alltså vad som hände på min arbetsplats efter jag hade slutat där. Människor som sätter sig på jobbrasterna och rent av snackar skit om föredetta arbetskamrater. Bara för att man inte jobbar där längre så är det okej? Jag vet inte. Det är ju så lätt att prata bakom ryggen på någon som inte längre närvarar. Även fast det kanske finns mycket värre exempel kvar på själva stället! Men dem kan man ju inte prata om. För de finns ju där och kanske rent utav medverkar i samtalet..
Tycker det går lite hand i hand med vad jag prata om först. Men och andra sidan så kan man ytterligare spekulera kring det lite, och fråga sig om man själv är så annorlunda? Antagligen inte. Man är säkert lika dålig och enda anledningen till att man säger något är för att denna gången var det man själv som var utsatt. Vad vet jag.
Har haft på någon random rockplaylist i Spotify nu. Till min glada förvåning har nostalgilåt efter nostalgilåt dykit upp i högtalarna. Och varje gång blir jag sådär "aaaahh denna låten". Vilket leder till nostalgikänslor som dansar runt inombords. Det är jättetrevligt. Man får alltid en uppfriskande känsla när en låt man har glömt av plötsligt går på. Och den känslan är riktigt fin.
Nostalgi #5
Arne Arne Rejdar Kväll 2010
Nostalgi #4
Blandat
kalle å jag på en julafton
kalle å jag på en till julafton
pokergänget, jag fotar
första spelningen med driveb, maratonrock
sista spelningen med driveb, musikdirekt
första ållefestare 1an gymnasiet
en wilda western ållefestarförfest
esset kör sin kvällens fångst bild på mig
emilsson och jag random
dop för neo
episkt
tennis seeeerve
Nostalgi #3
Bulgarien 2007
vägen dit på landvetter
i bussen dit, fulla å glada
lite för coola för sitt eget bästa
slagna hjältar på vägen hem
däckad & glad hjälte på flygplatsen hem
falköpingsgängets gruppbild, jag däckad
vägen dit på landvetter
i bussen dit, fulla å glada
lite för coola för sitt eget bästa
slagna hjältar på vägen hem
däckad & glad hjälte på flygplatsen hem
falköpingsgängets gruppbild, jag däckad
Nostalgi #2
Kulturdag 2007
Nostalgi
Skåne 2005
How could I forget?
Igår var en dag som kändes riktigt bra, fast också konstig. En dag som kändes att jag fick gjort så mycket men samtidigt ingenting. Tror att jag nog mentalt bearbetade mycket, men rent fysiskt gjorde jag väl ingenting.
Dagen började med att jag var på en föreläsning i skolan om Biblioteksgeografi och politik. Mycket upprepande - som i och för sig kan vara bra för att det kanske lättare fastnar då. Sen när jag skulle på nästa föreläsning dröjde det inte länge föränns jag hade glömt av vilken sal vi skulle vara i. Så efter att ha letat i fel byggnad en bra stund så gav jag upp. På vägen hem så kom tre utländska människor fram och ville att jag skulle fotografera dem. Tre gånger, ett foto för varje kamera. Det var, märkligt. Sedan lite senare på vägen hem så minglade en asiat från Beijing upp mig och följde mig till min lägenhet. Bjöd mig på fest och sa "Hope to see you soon". Så dagen eskalerade snabbt från en normal dag till en väldigt märklig dag.
Sen så fick jag ungefär gjort lite allt möjligt orelevant man kan få gjort; Sjöng lite till Five For Fighting låtar. Powernappade. Fick tillbaka min mobil. Slog handen i takfläkten igen. Åt knäckebröd (saknar pålägg :( ). Spelade gitarr (lät ganska mycket sämre än vad det lät dagen innan). Åt tacos igen.
Allt kändes väldigt oklart igår.
Nu har jag fått på mig min favorit t-shirt för första gången någonsin i Växjö.
Dagen började med att jag var på en föreläsning i skolan om Biblioteksgeografi och politik. Mycket upprepande - som i och för sig kan vara bra för att det kanske lättare fastnar då. Sen när jag skulle på nästa föreläsning dröjde det inte länge föränns jag hade glömt av vilken sal vi skulle vara i. Så efter att ha letat i fel byggnad en bra stund så gav jag upp. På vägen hem så kom tre utländska människor fram och ville att jag skulle fotografera dem. Tre gånger, ett foto för varje kamera. Det var, märkligt. Sedan lite senare på vägen hem så minglade en asiat från Beijing upp mig och följde mig till min lägenhet. Bjöd mig på fest och sa "Hope to see you soon". Så dagen eskalerade snabbt från en normal dag till en väldigt märklig dag.
Sen så fick jag ungefär gjort lite allt möjligt orelevant man kan få gjort; Sjöng lite till Five For Fighting låtar. Powernappade. Fick tillbaka min mobil. Slog handen i takfläkten igen. Åt knäckebröd (saknar pålägg :( ). Spelade gitarr (lät ganska mycket sämre än vad det lät dagen innan). Åt tacos igen.
Allt kändes väldigt oklart igår.
Nu har jag fått på mig min favorit t-shirt för första gången någonsin i Växjö.
Om det som händer
Nu tänkte jag försöka skriva igen. Det blir alltid såhär med mina bloggar, skriver massa under en kort period och sedan tynnar det ut och blir till slut ingenting. Sen när jag ska börja skriva igen då måste jag sammanfatta allt som har hänt under den tiden jag inte skrev. Vilket jag hatar. Därför tänker jag inte sammanfatta så mycket, utan jag tänker efter det helt enkelt fortsätta som att ingenting har hänt!
Den lilla sammanfattningen
Okej, jag bor nu i Växjö, går på Linnéuniversitetet (som det så fint heter!) med en linjeinriktning som kallas för Bibliotek & Informationsvetenskap. Kalas.
I lördags flyttade jag bort från Johns trånga, men dock så sköna soffa, till min lägenhet. Får erkänna att även jag, som vanligtvis gillar att sova på trånga/obekväma platser, blev lite sliten av att bo i en soffa i en vecka. Måste dock ge all kärlek till John, som har tagit så god hand om mig. Som om jag vore hans egen son. Lagat mat.. Ja det är väl det han har gjort för mig. Haha, nä men riktigt sjyrre att låta mig få ta en del i hans lilla hem och få mig att känna det som om det vore mitt eget.
Jag ville passa på att säga någon spansk fras som man brukar säga i slutet av sånna här tack, är det "muchos kudos hombre"? Nått sånt, haha.
Men nu är jag här, i min egna pad och även om det fortfarande känns jävligt abstrakt och luddigt, så börjar jag mjukt förstå att jag hör hemma här. Och det känns faktiskt jävligt bra.
Hade seminarium idag. Sjukt nervös var jag och jag tänker inte sticka under stolen med att jag faktiskt tog en shot innan, för att lätta på trycket. (Hoppas inga förutsatta alkistecken uppstår nu.) Hahaha. Men vad smidigt det var ändå. Det är ju hela den här grejen med att jag aldrig har varit på universitet förut, och den smygande känslan av underlägsenhet (på både ett intellektuellt plan och självkänslan). Men, så smärtfritt det gick och vilka fina och lätta klasskamrater jag har. Som är öppna och bjuder in. Även om man själv får ta första steget ibland så är det väldigt harmoniskt när man väl har gjort det. Seminariet gick fint (tror jag?? det kan man ju faktiskt egentligen inte veta). Får konstatera en mening från min vanliga livsfilosofi - Om man själv känner att det gick bra och man mår bra efteråt (är nöjd), då gick det bra. Det viktiga är att man själv känner ett upplyft och självkänsla.
Det jag sakna mest under den gångna veckan i Johns soffa var min gitarr. Och den har hittat tillbaka till mig nu, och även jag till den. Känns underbart att äntligen få utlopp över det som har bubblat inne. Meow.
Alright, ska försöka få lite rutin på bloggen nu. Ja, vi vet ju hur det har gått många andra gånger, men vi tittar inte bakåt, vi tittar framåt bro. ;)
Den lilla sammanfattningen
Okej, jag bor nu i Växjö, går på Linnéuniversitetet (som det så fint heter!) med en linjeinriktning som kallas för Bibliotek & Informationsvetenskap. Kalas.
I lördags flyttade jag bort från Johns trånga, men dock så sköna soffa, till min lägenhet. Får erkänna att även jag, som vanligtvis gillar att sova på trånga/obekväma platser, blev lite sliten av att bo i en soffa i en vecka. Måste dock ge all kärlek till John, som har tagit så god hand om mig. Som om jag vore hans egen son. Lagat mat.. Ja det är väl det han har gjort för mig. Haha, nä men riktigt sjyrre att låta mig få ta en del i hans lilla hem och få mig att känna det som om det vore mitt eget.
Jag ville passa på att säga någon spansk fras som man brukar säga i slutet av sånna här tack, är det "muchos kudos hombre"? Nått sånt, haha.
Men nu är jag här, i min egna pad och även om det fortfarande känns jävligt abstrakt och luddigt, så börjar jag mjukt förstå att jag hör hemma här. Och det känns faktiskt jävligt bra.
Hade seminarium idag. Sjukt nervös var jag och jag tänker inte sticka under stolen med att jag faktiskt tog en shot innan, för att lätta på trycket. (Hoppas inga förutsatta alkistecken uppstår nu.) Hahaha. Men vad smidigt det var ändå. Det är ju hela den här grejen med att jag aldrig har varit på universitet förut, och den smygande känslan av underlägsenhet (på både ett intellektuellt plan och självkänslan). Men, så smärtfritt det gick och vilka fina och lätta klasskamrater jag har. Som är öppna och bjuder in. Även om man själv får ta första steget ibland så är det väldigt harmoniskt när man väl har gjort det. Seminariet gick fint (tror jag?? det kan man ju faktiskt egentligen inte veta). Får konstatera en mening från min vanliga livsfilosofi - Om man själv känner att det gick bra och man mår bra efteråt (är nöjd), då gick det bra. Det viktiga är att man själv känner ett upplyft och självkänsla.
Det jag sakna mest under den gångna veckan i Johns soffa var min gitarr. Och den har hittat tillbaka till mig nu, och även jag till den. Känns underbart att äntligen få utlopp över det som har bubblat inne. Meow.
Alright, ska försöka få lite rutin på bloggen nu. Ja, vi vet ju hur det har gått många andra gånger, men vi tittar inte bakåt, vi tittar framåt bro. ;)
Utkast: Juni 18, 2010
Skulle vilja börja skriva musik igen, leva det där livet när man bara flyter runt i sin kreativitet sådär fint. Men det går inte längre. Som Dan sa; ju längre man fördjupar sig i något, desto mer inser man hur mycket mer man har att lära och att kunna. Det är den känslan som sätter stop för den okunnande kreativiteten som jag en gång hade, inget låter bra i mina öron längre. Och det är en ganska hög mur att klättra.
I en värld av idioter
Igår la jag mig tidigt. Hela dagen hade varit lång och tråkig och jag hade sovit för lite dagen innan. Var på en mattelektion. Efter ett tag, strax innan jag tänkte åka hem, gick jag på toaletten och brandlarmet gick. Var tvungen att gå ut i kylan med alla andra elever och lärare innan jag fick åka hem. Där ute började jag prata med min gamla lärare som jag en gång hade tyckt om. Regnet kom på riktigt och jag flydde hem. När jag kom hem spelade jag två league of legends matcher - förlorade och blev utskälld av allys. Började surfa och upptäckte något på facebook så jag plötsligt blev stort besviken på livet.
Och på grund av det kände jag att jag kom till insikt med en massa ting i livet. I min besvikelse så åkte jag och köpte snus. Men inte whiteportion som jag brukar göra, utan brunt snus. Istället för att åka hem, så styrde jag mot Lidl och köpte billiga cigaretter. Jag följde efter lastbilen med jord på släpet till berget. Det regnade ganska mycket just då. Jag gick ur bilen och fällde upp mitt gråa paraply från bilkofferten, fick det såklart i ögat. Kvinnan i den andra bilen såg det. Blev besviken igen, fast inte förvånad. Sen så rökte jag tre cigaretter och tog två snusar på fem minuter. Varför vet jag inte. Sen åkte jag hem och duschade i en timma.
Efter det skrev jag ett blogginlägg på 40 rader som jag inte publicerade. Gick runt i huset och försvann. Spelade några toner på mitt ostämda piano som också försvann. Jag tröttnade och gick upp för trappan och åt en Billys. Sakta. Strax efter det åkte jag iväg och hämtade mamma från jobbet. Fast jag hade ätit en Billys lite tidigare bad jag mamma om McDonalds. Där tog jag Nuggets och två garlicdipper. Kom hem och åt upp det. Spelade Fantasy-Tennis clubliga. Förlorade nästan varje match.
Efter att hela dagen hade gått i motvind så bestämde jag mig för att försvinna i mitt sovrum.
Jag drömde om att mitt rum var en klädaffär som bara jag kunde gå in i. Efter några dagar i affären fyllde jag år och jag bjöd in mina närmaste vänner till fest. Ingen kom.
Nu har jag vaknat och tappat all lust att åka till Lund imorgon.
There's a wild wind blowing down the corner of my street.
Och på grund av det kände jag att jag kom till insikt med en massa ting i livet. I min besvikelse så åkte jag och köpte snus. Men inte whiteportion som jag brukar göra, utan brunt snus. Istället för att åka hem, så styrde jag mot Lidl och köpte billiga cigaretter. Jag följde efter lastbilen med jord på släpet till berget. Det regnade ganska mycket just då. Jag gick ur bilen och fällde upp mitt gråa paraply från bilkofferten, fick det såklart i ögat. Kvinnan i den andra bilen såg det. Blev besviken igen, fast inte förvånad. Sen så rökte jag tre cigaretter och tog två snusar på fem minuter. Varför vet jag inte. Sen åkte jag hem och duschade i en timma.
Efter det skrev jag ett blogginlägg på 40 rader som jag inte publicerade. Gick runt i huset och försvann. Spelade några toner på mitt ostämda piano som också försvann. Jag tröttnade och gick upp för trappan och åt en Billys. Sakta. Strax efter det åkte jag iväg och hämtade mamma från jobbet. Fast jag hade ätit en Billys lite tidigare bad jag mamma om McDonalds. Där tog jag Nuggets och två garlicdipper. Kom hem och åt upp det. Spelade Fantasy-Tennis clubliga. Förlorade nästan varje match.
Efter att hela dagen hade gått i motvind så bestämde jag mig för att försvinna i mitt sovrum.
Jag drömde om att mitt rum var en klädaffär som bara jag kunde gå in i. Efter några dagar i affären fyllde jag år och jag bjöd in mina närmaste vänner till fest. Ingen kom.
Nu har jag vaknat och tappat all lust att åka till Lund imorgon.
There's a wild wind blowing down the corner of my street.
Utkast: April 28, 2010
Börja skriva
Är det nu jag har kommit till insikt? Om allting, eller om mig? Helt ärligt, så orkar jag inte mer. Från och med nu så är det enda jag vill är att bara vara mig själv.
Det samhället vi växer upp i, det är kass. Jag satt och pratade med en kompis igår om just detta. Vi växer upp i kanske världens mest stabila land. Men emotionellt. Det är kallt och ödsligt. Det talas om fri vilja och demokrati, men hur det än är, så går allt hand i hand, och under bladen ligger redan stigen helt och hållet lagd.
Klart man kan vrida och vända på det. Det finns val och man gör val. Man bestämmer ju alltid vem man blir. Det är upp till var och en. Det skulle Esset säga. Så är det. Så är det. Så är det.
Frågan är om det är så. Jag tycker inte alltid det. Vem bestämmer vilka val vi kan göra? Gör vi det?
DNA? Ödet?
Individuellt så skiljer vi oss alla ur mängden och det finns 6,830,586,985 olika sorters ensamheter multiplicerat med X antal val.
Jag tänker säga det en gång till. Jag orkar inte mer. Förvisso har jag alltid sett mig själv som en person som alltid har gjort vad han vill. En kille som "går på känsla" som jag så fint har kallat det. Det har jag inte alls det. Jag undviker och jag blir tillsagd.
Jag känner bara till min ensamhet och mina val. I Sverige och i Falköping har jag vuxit upp. Och jag kan fortfarande inte göra mina val. Jag gör fortfarande bara vad jag blir tillsagd att göra.
Hur definerar man ordet tillsagd? I mitt sammanhang så definerar jag det inte så konkret som en ensidig dialog från en människa till en annan. Jag börjar undra om det redan inte finns i våran omgivning. Media, påverkan, reklam, lärare, chefer, färger, bilder, ljud, smak, möbler.
Avslutningsvis så kan jag sammanfatta mina tankar med att jag inte kommit till insikt med någonting.
Jo, en sak. Du är inte värd det. Ingen är värd det.
Den enda som är värd det är jag.
Är det nu jag har kommit till insikt? Om allting, eller om mig? Helt ärligt, så orkar jag inte mer. Från och med nu så är det enda jag vill är att bara vara mig själv.
Det samhället vi växer upp i, det är kass. Jag satt och pratade med en kompis igår om just detta. Vi växer upp i kanske världens mest stabila land. Men emotionellt. Det är kallt och ödsligt. Det talas om fri vilja och demokrati, men hur det än är, så går allt hand i hand, och under bladen ligger redan stigen helt och hållet lagd.
Klart man kan vrida och vända på det. Det finns val och man gör val. Man bestämmer ju alltid vem man blir. Det är upp till var och en. Det skulle Esset säga. Så är det. Så är det. Så är det.
Frågan är om det är så. Jag tycker inte alltid det. Vem bestämmer vilka val vi kan göra? Gör vi det?
DNA? Ödet?
Individuellt så skiljer vi oss alla ur mängden och det finns 6,830,586,985 olika sorters ensamheter multiplicerat med X antal val.
Jag tänker säga det en gång till. Jag orkar inte mer. Förvisso har jag alltid sett mig själv som en person som alltid har gjort vad han vill. En kille som "går på känsla" som jag så fint har kallat det. Det har jag inte alls det. Jag undviker och jag blir tillsagd.
Jag känner bara till min ensamhet och mina val. I Sverige och i Falköping har jag vuxit upp. Och jag kan fortfarande inte göra mina val. Jag gör fortfarande bara vad jag blir tillsagd att göra.
Hur definerar man ordet tillsagd? I mitt sammanhang så definerar jag det inte så konkret som en ensidig dialog från en människa till en annan. Jag börjar undra om det redan inte finns i våran omgivning. Media, påverkan, reklam, lärare, chefer, färger, bilder, ljud, smak, möbler.
Avslutningsvis så kan jag sammanfatta mina tankar med att jag inte kommit till insikt med någonting.
Jo, en sak. Du är inte värd det. Ingen är värd det.
Den enda som är värd det är jag.
:D
Har hittat mycket bra musik det sista. Allting flyter på riktigt bra just nu.
Over and out!
Over and out!