Paus? Dag 1
Jag kan hålla med Evelina till en viss grad. I alla fall om den senaste tiden. Jag är inte mitt fulla jag mot henne och det beror på min situation. Det har varit så länge i min allmänna tillvaro - att jag har haft svårt för motivation och drift. Men jag vet inte om jag tycker att det har varit så länge gentemot Evelina. Vi har haft det bra och jag tror att jag har gett 100% innan allt det andra började. Jag känner att i ett förhållande där min motpart har gett upp på att jag kan utvecklas och gå framåt inte är ett bra sätt att fortsätta ett förhållande på. För någon av oss.
Jag vet inte om jag hade trott på mig själv om jag var i hennes skor. Jag tror på mig själv i mina egna. Det måste jag göra. Annars är det över. Givetvis ska man ska inte ha inställningen att allt löser sig nästa dag. Men man ska heller inte tro att alla ting håller för evigt. Jag vet att precis som i ett förhållande så går livet upp och ner och jag vet att jag kommer att bli bättre, gladare och mer motiverad. Jag kommer även hamna i svackor igen.
Det är inte alltid soliga dagar med Evelina. Det är inte lätt att vara en hel pojkvän när det är så fokuserat på Evelina varje gång jag är med henne. Det beror till stor del på just mig. Det vill säga att hon känner som hon gör med mig - vilket blir en ond cirkel. Men det kan inte alltid bero på mig, och det vet jag. Jag har alltid trott på henne. Även när det kändes riktigt hopplöst ett tag i hennes jätte långa depression så höll jag i. Och det blev bättre. För henne, men inte för vårat förhållande, eller för mig. Men för Evelina att bli cynisk och ge upp på mig nu. Jag kan inte låta bli att känna mig förådd på något sätt. Hennes deppressionsveckor var enormt tunga för även mig. Med tanke på mitt förflutna med Amanda och hur lätt jag bryr mig om andra mer än mig själv.
I slutändan så tror jag att det är extremt lätt under dåliga perioder att känna att saker har varit mycket jobbigare och funnits mycket längre än de i själva verket har.
Våra problem är i olika skalor antar jag. Jag vet inte hur länge hennes problem har hängt efter henne, men mina problem har nog funnits i hela mitt liv. Det är därför jag förstår att det kanske är lättare för mig att lita på Evelina än vad det är för henne att lita på mig. Men jag vet inte. Det går inte sätta sig in i den andras perspektiv helt och hållet.
Samtidigt så är det svårare för mig att utveckla min tillvaro när det är svårt i förhållandet. På senaste tiden (sedan mitt förra blogg inlägg tror jag) har jag sällan känt något uppriktigt stöd från Evelina. "Inte för att jag begär något". Hon har förklarat varför, och det är det som är så sorgligt - det är smärtsamt för henne att se på mig och i sin tur satsar hon på sig själv och försöker glömma bort ångesten kring min situation. Därför tror jag inte att det är bra att fortsätta förhållandet på detta sättet. Hade hon kunnat tro på att jag kan se ljusare dagar så hade det inte varit lika smärtsamt för henne - för då hade hon förstått att saker å ting kommer att bli bättre.
Grunden till denna misstro är att jag har försökt ändra på min tillvaro sedan innan, utan resultat. Samt att jag i princip inte varit det hon känner att jag kan vara sedan tidiga delar av vårat förhållande. Det kan jag inte köpa. Oavsett hur mycket jag tänker på det. Det kanske känns så för att den en lång tid nu i slutet har varit jobbigt. Jag vill mena att jag alltid är mig själv utifrån den situation jag är i. Hade allt varit perfekt i tillvaron så hade givetvis jag också varit mer sprudlande. Men det är väldigt sällan det är så lyckat i tillvaron. Samtidigt så förstår jag att under den jobbigaste tiden känns det oerhört tungt att ta del. Så är det ju åt båda hållen, man färgas av sin tillvaro och man kan vara mycket mer. Givetvis har jag potentialen att vara en mycket mer livsglad människa, det känner jag också.
Till viss del, så har mitt likgiltiga jag eskalerat. Dock så har jag har varit en riktigt bra pojkvän och hon flickvän - och att jag har visat mitt fulla jag längre in i förhållandet. Det är lustigt för på ett sätt känns det som att det är just med Evelina jag känner mig närmast en helhet. Det gör mig ledsen att hon inte har sett mitt riktiga fulla jag på länge. Ibland känns det som att Evelina i de svåra stunderna målar upp ett ideal som jag inte klarar av att leva upp till längre.
Jag försöker hitta drift och motivation i tillvaron genom att ändra på saker. Men jag kanske aldrig kommer hitta någon så länge jag är kvar i mitt studerande. Jag kanske bara är envis. Jag vet inte. Det låter på Evelina som hon tycker att mina försök är halvhjärtade eller att jag undviker att se de riktiga problemen i vitögat. Jag ser inte vad hon ser, men kanske är det just därför det är så jobbigt för henne. Att jag på något sätt ljuger för mig själv, precis som Katarina gör.
Jag är relativt likgiltig och jag känner inte många känslor just nu. Jag är ledsen ibland. På hjärtat. Lite som en skugga. Men inte i ögonen och huvudet. Det känns lite som att mina känslor ligger så djupt inne i mig att jag bara känner en liten, liten nudd av dem. Att hela min kropp är ett stort skal och den sista lilla gnuttan av mig ligger och gömmer sig långt och djupt in i hjärtat. Rädd för att ätas upp av gråheten.
Kanske har jag aldrig någonsin förstått mig på livet. Vad går det ut på? Var är min plats i världen? Hur ska jag hitta min väg för att gå framåt?
Jag har aldrig riktigt vetat vad jag vill. Så jag glider runt sidleds, men så sällan framåt. Jag vill inte ens bli bibliotikarie och jag vill inte studera. Vad gör jag här? En flykt från Falköping eftersom det jag gjorde där var inget jag ville heller. Antagligen. Utan att veta vad jag ville så hoppade jag på tåget till Växjö i önskan om att jag skulle kunna av slump få klarhet i min tillvaro. Sidleds. Kanske utan att se problemen i vitögat som Evelina menar.
Samhället och omvärlden är svårt för mig. Inte för att jag är osmart eller svåranpasslig - utan för att jag inte vet vad jag vill göra. De alternativen som finns i samhället lockar mig inte och jag kan inte motivera mig själv till något på grund av det. Mamma och pappa är så traditionella att jag aldrig vågar erkänna rent ut att det finns just nu i princip ingenting i det svenska samhället jag kan tänka mig att göra. Jag kan jobba, det är bättre än att plugga. Men vart finns det jag verkligen vill göra i livet?
När jag har försökt fråga sådana ting till folk i min omgivning sägs det ofta att det är en minoritet som verkligen får göra sakerna de vill göra i livet. Det är väl det som är att ha "drömmar". Man måste som människa anpassa sig till tillvaron och omvärlden genom att göra en kompromiss. Man måste överleva. Tjäna pengar och göra något man "trivs med". Men inte nödvändigtvis det man brinner för. Det är orealistiskt.
Det är sorgligt för mig. Jag kan inte begripa varför man i det enda livet man har ska finna sig i att göra en kompromiss med samhället för att överleva. Men det stora problemet är ju att även om jag skulle "följa mina drömmar", så har jag ju inga.
Du kanske inte kommer läsa det här, eller så kanske du har glömt alltihop så att det känns som en dröm.
Det är ingen dröm för mig, och jag har inte glömt något utav det.
Jag förstår inte hur åren vi delade var för dig, och jag förstår inte hur du aldrig kunde se hur dåliga vi var för varandra. Jag tänker oftare än jag vill erkänna på dig, och jag har skrivit texter som jag bränt för att kunna släppa taget och gå vidare. Men du är gåtan som jag nog aldrig kommer lösa, och den relation som jag aldrig kommer att förstå. Jag önskar att den kvällen på lasarettsvägen som du sa till mig "om du någonsin väljer dina vänner framför mig igen, så lämnar jag dig" - att jag hade bett dig att gå. Det hade sparat oss, - mig, så mycket smärta. Fast samtidigt är jag tacksam, för nu låter jag aldrig någon prata med mig på det sättet längre. Jag är inte tacksam över hur du övergav mig för datorn, det var i alla fall min upplevelse. Eller hur du slarvade med allt som jag ville ge dig. Hur du behandlade mig som ett barn, kallade mig för ett barn.
När jag inte ville leva längre tog du mig inte heller på allvar. Inget jag gjorde talade till dig. Bara om mig, tydligen. Att du var så likgiltig till allt var det värsta. Och att när jag visade mina känslor så behandlade du mig som om det var fel.
Du lämnade mig i ett vakuum, och det har tagit flera år för mig att rädda mig själv. Allt det här är inte ditt fel såklart, det är inte ditt fel att jag valde att vara med dig. Det är mitt eget ansvar att se till att jag är i relationer som för mig framåt, inte håller mig instängd. Så om du fortsätter att slå ifrån dig, fortsätter att förneka hur du var då - så är det dig själv du gör illa.
Och jag är nog fortfarande arg på dig. Arg över att du aldrig förstod, aldrig fanns eller aldrig såg mig. Åren med dig var de ensammaste i mitt liv, men nu har jag verktygen för att aldrig hamna där igen. Jag hoppas du aldrig känner den ensamheten. Hoppas du alltid kommer ha någon som ser dig, som hör dig. För det är fruktansvärt att leva i mörker.
Den här texten är bara för min skull. Jag vill inte ha en ursäkt, och om du fortfarande är som du var då så vill du nog inte ge en heller. Och jag vill inte heller ha upprättelse, men du önskar säkert inte det för mig. Det gör inget om du känner dig småaktig när du läser det här, det gör ingen skillnad för mig.
Det finns inget bra sätt att avsluta det här på, så jag slutar bara.
Och bara så du vet, H var aldrig din vovve. Han var och är alltid bara min.