eriklundgren.blogg.se

Känner inte direkt ett behov av att skriva men, där emot måste jag prata med någon. Eller snarare att jag behöver dra ut mina tankar och känslor från kroppen och titta på dem lite. Detta är inte min stil. Jag ogillar verkligen att släppa ut min själ. Just nu, eftersom det inte finns någon som kan lyssna ordentligt på mig, så har jag återvänt hit. Bara för en liten stund. 

Just i denna stund känner jag mig ensam. Det handlar inte om att jag saknar människor i min omgivning - för jag har många. Jag känner mig ensam på ett sätt som i att jag är den enda som är som jag. Ibland undrar jag varför det känns som att ingen vill höra på mig, känna eller förstå mig. Är det för att jag är den enda som är i mitt släkte, från en annan tid - och att jag har placerats fel. Nej. Så högfärdig är jag inte. Men, det är som att jag inte passar in någonstans. Att jag aldrig kan känna att jag verkligen hör hemma någonstans, på plats, i samtal, i känslor eller i omgivning.

Samtidigt vet jag på ett annat plan att alla är som jag. För att jag tror att alla känner som jag gör. Ofta. Men jag har bara mitt eget perspektiv och jag kan bara utgå utifrån det.

Det är svårt. Det är svårt att lyssna när den som pratar inte vet att jag lyssnar. Det är svårt att prata när den som lyssnar inte förstår vad jag säger. Jag försöker bita ihop, intala mig själv att: "jag kan göra annat än att vara mig själv". Följdfrågan är om att vara mig själv räcker till? I många lägen tror jag inte att Erik räcker till för att nå fram till någon annan än Erik.

En uttömning av tankar och känslor. Finns det verkligen ljusa och mörka dagar? Eller är jag bara så van vid mina känslor att jag har blivit likgiltig? För mig verkar det inte finnas ljusa eller mörka dagar.

Jag vet alla känner så här. Jag känner också. Idag släpper jag lite.

Jag är glad att alla i min omgivning vet att jag är en bra människa och hur mycket jag har gett upp. Jag har fått höra många gånger att det är skönt att äntligen få se mig och att jag äntligen tänker på mig själv. Jag har fortfarande svårt för det, men jag vet i alla fall att jag har gjort allt jag kunnat genom mina erfarenheter - jag ångrar ingenting och jag vet att verkligheten är så olik ur olika perspektiv.

Jag är glad över att det finns människor i mitt liv som förstår mig, eller att jag åtminstonde har hittat en som ser mig för den jag är, uppskattar och ser vad jag gör, och framförallt inte försöker ändra på mig.

Det är lätt att peka och skylla här i livet. Men, det är inte att växa. Jag tror att man måste acceptera sina och andras felsteg för kunna dra lärdom av dem, och för att gå vidare och att utvecklas.

Jag tänker inte tro i en sekund att jag är eller någonsin har varit en dålig människa - När jag tittar tillbaka på mitt liv så är det endast mot mig själv jag har varit en dålig människa.

I natt drömde jag. Jag drömde om mina känslor som blev utnyttjade och användes på min bekostnad av en kvinna som inte tog mig på annat allvar än när hon själv behövde det. I hela drömmen så regnade det. Till och med inomhus. När jag vaknade och tänkte efter en stund så tyckte jag att drömmen speglade en ganska vacker tolkning av mitt undermedvetna. Man kan nog alltid dra lite paralleller med vad man drömmer till verkligheten in the end. Bara man hittar det.

Ett till två år senare. Var är jag nu? :) Inte har jag gått framåt iallafall. Det är faktiskt helt möjligt att jag har tagit ett eller två steg bakåt. Så är det, och det är inte mycket jag kan göra åt det mer än att fortsätta vara mig själv. Det skulle Esset iallafall ha tyckt att det är en god inställning. "Det är ju bra, så ska man tänka". Kanske.

Mm. Jag tog faktiskt nästan bort alla gamla inlägg. Jag tveka i ett par sekunder, men sen gjorde jag det. Och jag hade säkert känt likadant för de åren sedan - då jag fortfarande bloggade, som jag gör nu. Dvs, ingenting.

Men jag håller hårt i hatten och jag lever. Jag känner samma känslor som jag gjorde då - och det kanske är därför jag sitter här och konstaterar att jag istället för att ha gå framåt möjligtvis har tagit något steg tillbaka.

Det är inte alltid lätt att vara jag. Så känner alla. Lika naturligt som att alla ljuger, som att alla pruttar. Bortsett från Viktor Almqvist. Han ljuger inte, han bara pruttar.

Varför har jag tagit något steg tillbaka då? Jag resonerar såhär; Jag känner likadant om allt som jag gjorde innan jag lämna. Då har du väl bara stått still, inte gått bakåt? Nä inte riktigt. Jag har nämligen förlorat allt det där roliga som fanns där för mig när jag var då. Vänner, musiken, intresset för musiken & tennisen. Jag är äldre och jag är förmodligen tjockare och fulare. Mitt liv är meningslösare nu än vad det var då.

Men som jag skrev i ett brev idag så nämner jag det även här. Jag är en optimist. Det är jag. Och jag håller på att efter allt det onda kommer det alltid något gott. Efter uppförsbacke ska det alltid finnas en nerförsbacke. Hur liten den än kan vara.

Och ikväll så känner jag för första gången på två år, att musiken jag lyssnar på, äntligen går igenom mina öron. Jag uppskattar den och jag känner mig känslosam och kreativ. Sådär ni vet, så som man bara kan bli av musik ibland.

Något annat som är ett steg bakåt var att förr kunde jag faktiskt finna mig i att bo under mina föräldrar i samma hus och på samma gata. Det är något jag inte hanterar alls bra nu. Så vad jag lärde mig var att klara mig på egen hand. Det jag förlora var att ta hjälp av andra. Det är ju inte riktigt sant Erik, du tog ju emot en hel del pengar av Arne när du bodde på egen hand. Ja, det är sant. Det gjorde jag. Utan att tveka också. För annars hade jag inte överlevt. Men det det handlar om är det faktum att jag inte tål åsynen av det eller känslan av att inte kunna försvinna i mig själv. När de lägger näsan i blöt.

Som vanligt när jag skriver så verkar det som att jag är så sjukt deppig. Det är jag absolut inte, jag skrattar många gånger om dagen. Men, när jag skriver såhär så känner jag helt enkelt att det jag vill tömma mig på, är mina bekymmer, inte mina glädjerus. Så fruktansvärt är inget.