Recalm
Känner inte direkt ett behov av att skriva men, där emot måste jag prata med någon. Eller snarare att jag behöver dra ut mina tankar och känslor från kroppen och titta på dem lite. Detta är inte min stil. Jag ogillar verkligen att släppa ut min själ. Just nu, eftersom det inte finns någon som kan lyssna ordentligt på mig, så har jag återvänt hit. Bara för en liten stund.
Just i denna stund känner jag mig ensam. Det handlar inte om att jag saknar människor i min omgivning - för jag har många. Jag känner mig ensam på ett sätt som i att jag är den enda som är som jag. Ibland undrar jag varför det känns som att ingen vill höra på mig, känna eller förstå mig. Är det för att jag är den enda som är i mitt släkte, från en annan tid - och att jag har placerats fel. Nej. Så högfärdig är jag inte. Men, det är som att jag inte passar in någonstans. Att jag aldrig kan känna att jag verkligen hör hemma någonstans, på plats, i samtal, i känslor eller i omgivning.
Samtidigt vet jag på ett annat plan att alla är som jag. För att jag tror att alla känner som jag gör. Ofta. Men jag har bara mitt eget perspektiv och jag kan bara utgå utifrån det.
Det är svårt. Det är svårt att lyssna när den som pratar inte vet att jag lyssnar. Det är svårt att prata när den som lyssnar inte förstår vad jag säger. Jag försöker bita ihop, intala mig själv att: "jag kan göra annat än att vara mig själv". Följdfrågan är om att vara mig själv räcker till? I många lägen tror jag inte att Erik räcker till för att nå fram till någon annan än Erik.
En uttömning av tankar och känslor. Finns det verkligen ljusa och mörka dagar? Eller är jag bara så van vid mina känslor att jag har blivit likgiltig? För mig verkar det inte finnas ljusa eller mörka dagar.
Jag vet alla känner så här. Jag känner också. Idag släpper jag lite.
Just i denna stund känner jag mig ensam. Det handlar inte om att jag saknar människor i min omgivning - för jag har många. Jag känner mig ensam på ett sätt som i att jag är den enda som är som jag. Ibland undrar jag varför det känns som att ingen vill höra på mig, känna eller förstå mig. Är det för att jag är den enda som är i mitt släkte, från en annan tid - och att jag har placerats fel. Nej. Så högfärdig är jag inte. Men, det är som att jag inte passar in någonstans. Att jag aldrig kan känna att jag verkligen hör hemma någonstans, på plats, i samtal, i känslor eller i omgivning.
Samtidigt vet jag på ett annat plan att alla är som jag. För att jag tror att alla känner som jag gör. Ofta. Men jag har bara mitt eget perspektiv och jag kan bara utgå utifrån det.
Det är svårt. Det är svårt att lyssna när den som pratar inte vet att jag lyssnar. Det är svårt att prata när den som lyssnar inte förstår vad jag säger. Jag försöker bita ihop, intala mig själv att: "jag kan göra annat än att vara mig själv". Följdfrågan är om att vara mig själv räcker till? I många lägen tror jag inte att Erik räcker till för att nå fram till någon annan än Erik.
En uttömning av tankar och känslor. Finns det verkligen ljusa och mörka dagar? Eller är jag bara så van vid mina känslor att jag har blivit likgiltig? För mig verkar det inte finnas ljusa eller mörka dagar.
Jag vet alla känner så här. Jag känner också. Idag släpper jag lite.
Kommentarer
Trackback