Bunnies
Ett till två år senare. Var är jag nu? :) Inte har jag gått framåt iallafall. Det är faktiskt helt möjligt att jag har tagit ett eller två steg bakåt. Så är det, och det är inte mycket jag kan göra åt det mer än att fortsätta vara mig själv. Det skulle Esset iallafall ha tyckt att det är en god inställning. "Det är ju bra, så ska man tänka". Kanske.
Mm. Jag tog faktiskt nästan bort alla gamla inlägg. Jag tveka i ett par sekunder, men sen gjorde jag det. Och jag hade säkert känt likadant för de åren sedan - då jag fortfarande bloggade, som jag gör nu. Dvs, ingenting.
Men jag håller hårt i hatten och jag lever. Jag känner samma känslor som jag gjorde då - och det kanske är därför jag sitter här och konstaterar att jag istället för att ha gå framåt möjligtvis har tagit något steg tillbaka.
Det är inte alltid lätt att vara jag. Så känner alla. Lika naturligt som att alla ljuger, som att alla pruttar. Bortsett från Viktor Almqvist. Han ljuger inte, han bara pruttar.
Varför har jag tagit något steg tillbaka då? Jag resonerar såhär; Jag känner likadant om allt som jag gjorde innan jag lämna. Då har du väl bara stått still, inte gått bakåt? Nä inte riktigt. Jag har nämligen förlorat allt det där roliga som fanns där för mig när jag var då. Vänner, musiken, intresset för musiken & tennisen. Jag är äldre och jag är förmodligen tjockare och fulare. Mitt liv är meningslösare nu än vad det var då.
Men som jag skrev i ett brev idag så nämner jag det även här. Jag är en optimist. Det är jag. Och jag håller på att efter allt det onda kommer det alltid något gott. Efter uppförsbacke ska det alltid finnas en nerförsbacke. Hur liten den än kan vara.
Och ikväll så känner jag för första gången på två år, att musiken jag lyssnar på, äntligen går igenom mina öron. Jag uppskattar den och jag känner mig känslosam och kreativ. Sådär ni vet, så som man bara kan bli av musik ibland.
Något annat som är ett steg bakåt var att förr kunde jag faktiskt finna mig i att bo under mina föräldrar i samma hus och på samma gata. Det är något jag inte hanterar alls bra nu. Så vad jag lärde mig var att klara mig på egen hand. Det jag förlora var att ta hjälp av andra. Det är ju inte riktigt sant Erik, du tog ju emot en hel del pengar av Arne när du bodde på egen hand. Ja, det är sant. Det gjorde jag. Utan att tveka också. För annars hade jag inte överlevt. Men det det handlar om är det faktum att jag inte tål åsynen av det eller känslan av att inte kunna försvinna i mig själv. När de lägger näsan i blöt.
Som vanligt när jag skriver så verkar det som att jag är så sjukt deppig. Det är jag absolut inte, jag skrattar många gånger om dagen. Men, när jag skriver såhär så känner jag helt enkelt att det jag vill tömma mig på, är mina bekymmer, inte mina glädjerus. Så fruktansvärt är inget.
Mm. Jag tog faktiskt nästan bort alla gamla inlägg. Jag tveka i ett par sekunder, men sen gjorde jag det. Och jag hade säkert känt likadant för de åren sedan - då jag fortfarande bloggade, som jag gör nu. Dvs, ingenting.
Men jag håller hårt i hatten och jag lever. Jag känner samma känslor som jag gjorde då - och det kanske är därför jag sitter här och konstaterar att jag istället för att ha gå framåt möjligtvis har tagit något steg tillbaka.
Det är inte alltid lätt att vara jag. Så känner alla. Lika naturligt som att alla ljuger, som att alla pruttar. Bortsett från Viktor Almqvist. Han ljuger inte, han bara pruttar.
Varför har jag tagit något steg tillbaka då? Jag resonerar såhär; Jag känner likadant om allt som jag gjorde innan jag lämna. Då har du väl bara stått still, inte gått bakåt? Nä inte riktigt. Jag har nämligen förlorat allt det där roliga som fanns där för mig när jag var då. Vänner, musiken, intresset för musiken & tennisen. Jag är äldre och jag är förmodligen tjockare och fulare. Mitt liv är meningslösare nu än vad det var då.
Men som jag skrev i ett brev idag så nämner jag det även här. Jag är en optimist. Det är jag. Och jag håller på att efter allt det onda kommer det alltid något gott. Efter uppförsbacke ska det alltid finnas en nerförsbacke. Hur liten den än kan vara.
Och ikväll så känner jag för första gången på två år, att musiken jag lyssnar på, äntligen går igenom mina öron. Jag uppskattar den och jag känner mig känslosam och kreativ. Sådär ni vet, så som man bara kan bli av musik ibland.
Något annat som är ett steg bakåt var att förr kunde jag faktiskt finna mig i att bo under mina föräldrar i samma hus och på samma gata. Det är något jag inte hanterar alls bra nu. Så vad jag lärde mig var att klara mig på egen hand. Det jag förlora var att ta hjälp av andra. Det är ju inte riktigt sant Erik, du tog ju emot en hel del pengar av Arne när du bodde på egen hand. Ja, det är sant. Det gjorde jag. Utan att tveka också. För annars hade jag inte överlevt. Men det det handlar om är det faktum att jag inte tål åsynen av det eller känslan av att inte kunna försvinna i mig själv. När de lägger näsan i blöt.
Som vanligt när jag skriver så verkar det som att jag är så sjukt deppig. Det är jag absolut inte, jag skrattar många gånger om dagen. Men, när jag skriver såhär så känner jag helt enkelt att det jag vill tömma mig på, är mina bekymmer, inte mina glädjerus. Så fruktansvärt är inget.
Kommentarer
Trackback