Två vänner dansar
Tråkigt när man inte kan få vara med. Jag vill inte klaga. Är det någon skillnad på att klaga och att tala sanning i sammanhanget? Eller blir sanningen en klaga?
Funderar på vad som hände. Varför är det så nu. Hur mycket man än försöker så hamnar man på utkanten och blir lite bortglömd. Lite publik nästan. Vem vill vara publik i sitt eget? Sen slutar man försöka - och så är man bara publik. Ibland kommer en bortslängd och halvhjärtad mening åt ens håll. Man smakar på den (så torr) och man svarar drygt, korthugget och likgiltigt.
Kommentarer
Trackback