Om det som händer
Nu tänkte jag försöka skriva igen. Det blir alltid såhär med mina bloggar, skriver massa under en kort period och sedan tynnar det ut och blir till slut ingenting. Sen när jag ska börja skriva igen då måste jag sammanfatta allt som har hänt under den tiden jag inte skrev. Vilket jag hatar. Därför tänker jag inte sammanfatta så mycket, utan jag tänker efter det helt enkelt fortsätta som att ingenting har hänt!
Den lilla sammanfattningen
Okej, jag bor nu i Växjö, går på Linnéuniversitetet (som det så fint heter!) med en linjeinriktning som kallas för Bibliotek & Informationsvetenskap. Kalas.
I lördags flyttade jag bort från Johns trånga, men dock så sköna soffa, till min lägenhet. Får erkänna att även jag, som vanligtvis gillar att sova på trånga/obekväma platser, blev lite sliten av att bo i en soffa i en vecka. Måste dock ge all kärlek till John, som har tagit så god hand om mig. Som om jag vore hans egen son. Lagat mat.. Ja det är väl det han har gjort för mig. Haha, nä men riktigt sjyrre att låta mig få ta en del i hans lilla hem och få mig att känna det som om det vore mitt eget.
Jag ville passa på att säga någon spansk fras som man brukar säga i slutet av sånna här tack, är det "muchos kudos hombre"? Nått sånt, haha.
Men nu är jag här, i min egna pad och även om det fortfarande känns jävligt abstrakt och luddigt, så börjar jag mjukt förstå att jag hör hemma här. Och det känns faktiskt jävligt bra.
Hade seminarium idag. Sjukt nervös var jag och jag tänker inte sticka under stolen med att jag faktiskt tog en shot innan, för att lätta på trycket. (Hoppas inga förutsatta alkistecken uppstår nu.) Hahaha. Men vad smidigt det var ändå. Det är ju hela den här grejen med att jag aldrig har varit på universitet förut, och den smygande känslan av underlägsenhet (på både ett intellektuellt plan och självkänslan). Men, så smärtfritt det gick och vilka fina och lätta klasskamrater jag har. Som är öppna och bjuder in. Även om man själv får ta första steget ibland så är det väldigt harmoniskt när man väl har gjort det. Seminariet gick fint (tror jag?? det kan man ju faktiskt egentligen inte veta). Får konstatera en mening från min vanliga livsfilosofi - Om man själv känner att det gick bra och man mår bra efteråt (är nöjd), då gick det bra. Det viktiga är att man själv känner ett upplyft och självkänsla.
Det jag sakna mest under den gångna veckan i Johns soffa var min gitarr. Och den har hittat tillbaka till mig nu, och även jag till den. Känns underbart att äntligen få utlopp över det som har bubblat inne. Meow.
Alright, ska försöka få lite rutin på bloggen nu. Ja, vi vet ju hur det har gått många andra gånger, men vi tittar inte bakåt, vi tittar framåt bro. ;)
Den lilla sammanfattningen
Okej, jag bor nu i Växjö, går på Linnéuniversitetet (som det så fint heter!) med en linjeinriktning som kallas för Bibliotek & Informationsvetenskap. Kalas.
I lördags flyttade jag bort från Johns trånga, men dock så sköna soffa, till min lägenhet. Får erkänna att även jag, som vanligtvis gillar att sova på trånga/obekväma platser, blev lite sliten av att bo i en soffa i en vecka. Måste dock ge all kärlek till John, som har tagit så god hand om mig. Som om jag vore hans egen son. Lagat mat.. Ja det är väl det han har gjort för mig. Haha, nä men riktigt sjyrre att låta mig få ta en del i hans lilla hem och få mig att känna det som om det vore mitt eget.
Jag ville passa på att säga någon spansk fras som man brukar säga i slutet av sånna här tack, är det "muchos kudos hombre"? Nått sånt, haha.
Men nu är jag här, i min egna pad och även om det fortfarande känns jävligt abstrakt och luddigt, så börjar jag mjukt förstå att jag hör hemma här. Och det känns faktiskt jävligt bra.
Hade seminarium idag. Sjukt nervös var jag och jag tänker inte sticka under stolen med att jag faktiskt tog en shot innan, för att lätta på trycket. (Hoppas inga förutsatta alkistecken uppstår nu.) Hahaha. Men vad smidigt det var ändå. Det är ju hela den här grejen med att jag aldrig har varit på universitet förut, och den smygande känslan av underlägsenhet (på både ett intellektuellt plan och självkänslan). Men, så smärtfritt det gick och vilka fina och lätta klasskamrater jag har. Som är öppna och bjuder in. Även om man själv får ta första steget ibland så är det väldigt harmoniskt när man väl har gjort det. Seminariet gick fint (tror jag?? det kan man ju faktiskt egentligen inte veta). Får konstatera en mening från min vanliga livsfilosofi - Om man själv känner att det gick bra och man mår bra efteråt (är nöjd), då gick det bra. Det viktiga är att man själv känner ett upplyft och självkänsla.
Det jag sakna mest under den gångna veckan i Johns soffa var min gitarr. Och den har hittat tillbaka till mig nu, och även jag till den. Känns underbart att äntligen få utlopp över det som har bubblat inne. Meow.
Alright, ska försöka få lite rutin på bloggen nu. Ja, vi vet ju hur det har gått många andra gånger, men vi tittar inte bakåt, vi tittar framåt bro. ;)
Kommentarer
Trackback