Utkast: April 28, 2010
Börja skriva
Är det nu jag har kommit till insikt? Om allting, eller om mig? Helt ärligt, så orkar jag inte mer. Från och med nu så är det enda jag vill är att bara vara mig själv.
Det samhället vi växer upp i, det är kass. Jag satt och pratade med en kompis igår om just detta. Vi växer upp i kanske världens mest stabila land. Men emotionellt. Det är kallt och ödsligt. Det talas om fri vilja och demokrati, men hur det än är, så går allt hand i hand, och under bladen ligger redan stigen helt och hållet lagd.
Klart man kan vrida och vända på det. Det finns val och man gör val. Man bestämmer ju alltid vem man blir. Det är upp till var och en. Det skulle Esset säga. Så är det. Så är det. Så är det.
Frågan är om det är så. Jag tycker inte alltid det. Vem bestämmer vilka val vi kan göra? Gör vi det?
DNA? Ödet?
Individuellt så skiljer vi oss alla ur mängden och det finns 6,830,586,985 olika sorters ensamheter multiplicerat med X antal val.
Jag tänker säga det en gång till. Jag orkar inte mer. Förvisso har jag alltid sett mig själv som en person som alltid har gjort vad han vill. En kille som "går på känsla" som jag så fint har kallat det. Det har jag inte alls det. Jag undviker och jag blir tillsagd.
Jag känner bara till min ensamhet och mina val. I Sverige och i Falköping har jag vuxit upp. Och jag kan fortfarande inte göra mina val. Jag gör fortfarande bara vad jag blir tillsagd att göra.
Hur definerar man ordet tillsagd? I mitt sammanhang så definerar jag det inte så konkret som en ensidig dialog från en människa till en annan. Jag börjar undra om det redan inte finns i våran omgivning. Media, påverkan, reklam, lärare, chefer, färger, bilder, ljud, smak, möbler.
Avslutningsvis så kan jag sammanfatta mina tankar med att jag inte kommit till insikt med någonting.
Jo, en sak. Du är inte värd det. Ingen är värd det.
Den enda som är värd det är jag.
Är det nu jag har kommit till insikt? Om allting, eller om mig? Helt ärligt, så orkar jag inte mer. Från och med nu så är det enda jag vill är att bara vara mig själv.
Det samhället vi växer upp i, det är kass. Jag satt och pratade med en kompis igår om just detta. Vi växer upp i kanske världens mest stabila land. Men emotionellt. Det är kallt och ödsligt. Det talas om fri vilja och demokrati, men hur det än är, så går allt hand i hand, och under bladen ligger redan stigen helt och hållet lagd.
Klart man kan vrida och vända på det. Det finns val och man gör val. Man bestämmer ju alltid vem man blir. Det är upp till var och en. Det skulle Esset säga. Så är det. Så är det. Så är det.
Frågan är om det är så. Jag tycker inte alltid det. Vem bestämmer vilka val vi kan göra? Gör vi det?
DNA? Ödet?
Individuellt så skiljer vi oss alla ur mängden och det finns 6,830,586,985 olika sorters ensamheter multiplicerat med X antal val.
Jag tänker säga det en gång till. Jag orkar inte mer. Förvisso har jag alltid sett mig själv som en person som alltid har gjort vad han vill. En kille som "går på känsla" som jag så fint har kallat det. Det har jag inte alls det. Jag undviker och jag blir tillsagd.
Jag känner bara till min ensamhet och mina val. I Sverige och i Falköping har jag vuxit upp. Och jag kan fortfarande inte göra mina val. Jag gör fortfarande bara vad jag blir tillsagd att göra.
Hur definerar man ordet tillsagd? I mitt sammanhang så definerar jag det inte så konkret som en ensidig dialog från en människa till en annan. Jag börjar undra om det redan inte finns i våran omgivning. Media, påverkan, reklam, lärare, chefer, färger, bilder, ljud, smak, möbler.
Avslutningsvis så kan jag sammanfatta mina tankar med att jag inte kommit till insikt med någonting.
Jo, en sak. Du är inte värd det. Ingen är värd det.
Den enda som är värd det är jag.
Kommentarer
Trackback