Freestyle
Eftersom jag har väldigt svårt för att bara sätta mig ner och punga ut med ett rafflande blogginlägg tänker jag nu introducera en ny stil av bloggande. I och för sig kan det vara ett välkänt fenomen som jag har gått miste om. Men i min bloggvärld är det nytt i alla fall. Jag kallar det "Freestyle bloggande".
Det är inte svårare än vad det låter. Jag tänker bara att börja skriva och helt enkelt se vad som händer. Det känns som att det borde mixtra bättre med min personalitet eftersom jag alltid kör på känsla. Vad jag än gör. Jag är ju så fruktansvärt dålig på att planera och tänka ut saker i förväg. Ok. Nu börjar jag;
När vi pratar om saker som vi tycker borde vara, så är det väldigt sällan något händer efter det. Vad jag menar är något som vi alla känner till. Eller åtminstonde borde känna till. Det där bisarra fenomenet i våran natur att bara sitta och klaga över saker bara för att. Men i själva verket aldrig göra något åt saken.
Åh, det fick mig genast att tänka på den där fylleskjutsen i Mörkerstad för några månader sen som jag ställde upp och gjorde för D. Jag åkte hemifrån mitt i natten till Mörkerstad tågstation. När D kom till bilen för att få skjuts hem hoppade även A och B in. Två människor jag inte hade pratat ordentligt med sedan länge. Kanske B lite då, på min ex-arbetsplats C. Alla var glada och berusade i bilen. Förutom jag då, jag körde ju. Arg var jag också för den delen.
Det jag tänker prata om har inte helt och med det ovanstående att göra utan det är bara något som jag kom att tänka på genom den spekuleringen.
Som sagt, de var berusade. B ganska mycket så. Någonstans på vägen utbrast B med kommentaren "Fyfan vad dålig du var på C Erik". Till min stora förvåning över både hur man kan säga något sånt och varför B tyckte det svarade jag; "Vad menar du?", B fortsatte; "Jo vi på jobbet har pratat ibland på rasterna om hur lat du var på jobbet när du var där".
Mycket mer med själva dialogen var det inte. Jag kom fram till att vidare diskutera, med denna vanligtvis väldigt trevliga person, på fyllan leder inte till någonting.
Någon vecka efter detta (jag kunde inte riktigt släppa vad B hade sagt), när jag själv var ute, träffade jag en annan föredetta arbetskamrat. Givetvis så frågade jag henne om det B hade sagt verkligen kunde stämma. Hon sa att det faktiskt var sant. Att de har pratat om att jag var lat på jobbet. Jag kände genast ett ganska gripande behov över att försvara mig. Men kom också rätt så snart i underfund med att det antagligen bara skulle låta som ursäkter. Och även här på bloggen antar jag. Så jag tänker inte göra det här heller.
Dock, det jag vill prata om nu, med denna historien som grund, är att just detta som hände mig också är ett exempel på människans bisarra natur. Alltså vad som hände på min arbetsplats efter jag hade slutat där. Människor som sätter sig på jobbrasterna och rent av snackar skit om föredetta arbetskamrater. Bara för att man inte jobbar där längre så är det okej? Jag vet inte. Det är ju så lätt att prata bakom ryggen på någon som inte längre närvarar. Även fast det kanske finns mycket värre exempel kvar på själva stället! Men dem kan man ju inte prata om. För de finns ju där och kanske rent utav medverkar i samtalet..
Tycker det går lite hand i hand med vad jag prata om först. Men och andra sidan så kan man ytterligare spekulera kring det lite, och fråga sig om man själv är så annorlunda? Antagligen inte. Man är säkert lika dålig och enda anledningen till att man säger något är för att denna gången var det man själv som var utsatt. Vad vet jag.
Har haft på någon random rockplaylist i Spotify nu. Till min glada förvåning har nostalgilåt efter nostalgilåt dykit upp i högtalarna. Och varje gång blir jag sådär "aaaahh denna låten". Vilket leder till nostalgikänslor som dansar runt inombords. Det är jättetrevligt. Man får alltid en uppfriskande känsla när en låt man har glömt av plötsligt går på. Och den känslan är riktigt fin.
Det är inte svårare än vad det låter. Jag tänker bara att börja skriva och helt enkelt se vad som händer. Det känns som att det borde mixtra bättre med min personalitet eftersom jag alltid kör på känsla. Vad jag än gör. Jag är ju så fruktansvärt dålig på att planera och tänka ut saker i förväg. Ok. Nu börjar jag;
När vi pratar om saker som vi tycker borde vara, så är det väldigt sällan något händer efter det. Vad jag menar är något som vi alla känner till. Eller åtminstonde borde känna till. Det där bisarra fenomenet i våran natur att bara sitta och klaga över saker bara för att. Men i själva verket aldrig göra något åt saken.
Åh, det fick mig genast att tänka på den där fylleskjutsen i Mörkerstad för några månader sen som jag ställde upp och gjorde för D. Jag åkte hemifrån mitt i natten till Mörkerstad tågstation. När D kom till bilen för att få skjuts hem hoppade även A och B in. Två människor jag inte hade pratat ordentligt med sedan länge. Kanske B lite då, på min ex-arbetsplats C. Alla var glada och berusade i bilen. Förutom jag då, jag körde ju. Arg var jag också för den delen.
Det jag tänker prata om har inte helt och med det ovanstående att göra utan det är bara något som jag kom att tänka på genom den spekuleringen.
Som sagt, de var berusade. B ganska mycket så. Någonstans på vägen utbrast B med kommentaren "Fyfan vad dålig du var på C Erik". Till min stora förvåning över både hur man kan säga något sånt och varför B tyckte det svarade jag; "Vad menar du?", B fortsatte; "Jo vi på jobbet har pratat ibland på rasterna om hur lat du var på jobbet när du var där".
Mycket mer med själva dialogen var det inte. Jag kom fram till att vidare diskutera, med denna vanligtvis väldigt trevliga person, på fyllan leder inte till någonting.
Någon vecka efter detta (jag kunde inte riktigt släppa vad B hade sagt), när jag själv var ute, träffade jag en annan föredetta arbetskamrat. Givetvis så frågade jag henne om det B hade sagt verkligen kunde stämma. Hon sa att det faktiskt var sant. Att de har pratat om att jag var lat på jobbet. Jag kände genast ett ganska gripande behov över att försvara mig. Men kom också rätt så snart i underfund med att det antagligen bara skulle låta som ursäkter. Och även här på bloggen antar jag. Så jag tänker inte göra det här heller.
Dock, det jag vill prata om nu, med denna historien som grund, är att just detta som hände mig också är ett exempel på människans bisarra natur. Alltså vad som hände på min arbetsplats efter jag hade slutat där. Människor som sätter sig på jobbrasterna och rent av snackar skit om föredetta arbetskamrater. Bara för att man inte jobbar där längre så är det okej? Jag vet inte. Det är ju så lätt att prata bakom ryggen på någon som inte längre närvarar. Även fast det kanske finns mycket värre exempel kvar på själva stället! Men dem kan man ju inte prata om. För de finns ju där och kanske rent utav medverkar i samtalet..
Tycker det går lite hand i hand med vad jag prata om först. Men och andra sidan så kan man ytterligare spekulera kring det lite, och fråga sig om man själv är så annorlunda? Antagligen inte. Man är säkert lika dålig och enda anledningen till att man säger något är för att denna gången var det man själv som var utsatt. Vad vet jag.
Har haft på någon random rockplaylist i Spotify nu. Till min glada förvåning har nostalgilåt efter nostalgilåt dykit upp i högtalarna. Och varje gång blir jag sådär "aaaahh denna låten". Vilket leder till nostalgikänslor som dansar runt inombords. Det är jättetrevligt. Man får alltid en uppfriskande känsla när en låt man har glömt av plötsligt går på. Och den känslan är riktigt fin.
Kommentarer
Trackback