Utkast: Sept. 15, 2010
Jag är kär i Piano.
The Luckiest
Godnatt
Går väl ut då
För John och hans födelsedags skull. Känner mig ganska taggad faktiskt. Fast jag hade tänkt å dissa utgången i början. Men men, det blir ju vad det blir.
To Zanarkand
Godnatt
Utkast: Sept. 14, 2010
Har känt mig ganska slagen idag. Många undertrycka känslor som bråkar. Jag har inte riktigt vetat vad jag vill med någonting faktiskt. Men jag fick lite gjort på min inspelning. Det är ju alltid något.
One Summer's Day
Godnatt
Freestyle
Eftersom jag har väldigt svårt för att bara sätta mig ner och punga ut med ett rafflande blogginlägg tänker jag nu introducera en ny stil av bloggande. I och för sig kan det vara ett välkänt fenomen som jag har gått miste om. Men i min bloggvärld är det nytt i alla fall. Jag kallar det "Freestyle bloggande".
Det är inte svårare än vad det låter. Jag tänker bara att börja skriva och helt enkelt se vad som händer. Det känns som att det borde mixtra bättre med min personalitet eftersom jag alltid kör på känsla. Vad jag än gör. Jag är ju så fruktansvärt dålig på att planera och tänka ut saker i förväg. Ok. Nu börjar jag;
När vi pratar om saker som vi tycker borde vara, så är det väldigt sällan något händer efter det. Vad jag menar är något som vi alla känner till. Eller åtminstonde borde känna till. Det där bisarra fenomenet i våran natur att bara sitta och klaga över saker bara för att. Men i själva verket aldrig göra något åt saken.
Åh, det fick mig genast att tänka på den där fylleskjutsen i Mörkerstad för några månader sen som jag ställde upp och gjorde för D. Jag åkte hemifrån mitt i natten till Mörkerstad tågstation. När D kom till bilen för att få skjuts hem hoppade även A och B in. Två människor jag inte hade pratat ordentligt med sedan länge. Kanske B lite då, på min ex-arbetsplats C. Alla var glada och berusade i bilen. Förutom jag då, jag körde ju. Arg var jag också för den delen.
Det jag tänker prata om har inte helt och med det ovanstående att göra utan det är bara något som jag kom att tänka på genom den spekuleringen.
Som sagt, de var berusade. B ganska mycket så. Någonstans på vägen utbrast B med kommentaren "Fyfan vad dålig du var på C Erik". Till min stora förvåning över både hur man kan säga något sånt och varför B tyckte det svarade jag; "Vad menar du?", B fortsatte; "Jo vi på jobbet har pratat ibland på rasterna om hur lat du var på jobbet när du var där".
Mycket mer med själva dialogen var det inte. Jag kom fram till att vidare diskutera, med denna vanligtvis väldigt trevliga person, på fyllan leder inte till någonting.
Någon vecka efter detta (jag kunde inte riktigt släppa vad B hade sagt), när jag själv var ute, träffade jag en annan föredetta arbetskamrat. Givetvis så frågade jag henne om det B hade sagt verkligen kunde stämma. Hon sa att det faktiskt var sant. Att de har pratat om att jag var lat på jobbet. Jag kände genast ett ganska gripande behov över att försvara mig. Men kom också rätt så snart i underfund med att det antagligen bara skulle låta som ursäkter. Och även här på bloggen antar jag. Så jag tänker inte göra det här heller.
Dock, det jag vill prata om nu, med denna historien som grund, är att just detta som hände mig också är ett exempel på människans bisarra natur. Alltså vad som hände på min arbetsplats efter jag hade slutat där. Människor som sätter sig på jobbrasterna och rent av snackar skit om föredetta arbetskamrater. Bara för att man inte jobbar där längre så är det okej? Jag vet inte. Det är ju så lätt att prata bakom ryggen på någon som inte längre närvarar. Även fast det kanske finns mycket värre exempel kvar på själva stället! Men dem kan man ju inte prata om. För de finns ju där och kanske rent utav medverkar i samtalet..
Tycker det går lite hand i hand med vad jag prata om först. Men och andra sidan så kan man ytterligare spekulera kring det lite, och fråga sig om man själv är så annorlunda? Antagligen inte. Man är säkert lika dålig och enda anledningen till att man säger något är för att denna gången var det man själv som var utsatt. Vad vet jag.
Har haft på någon random rockplaylist i Spotify nu. Till min glada förvåning har nostalgilåt efter nostalgilåt dykit upp i högtalarna. Och varje gång blir jag sådär "aaaahh denna låten". Vilket leder till nostalgikänslor som dansar runt inombords. Det är jättetrevligt. Man får alltid en uppfriskande känsla när en låt man har glömt av plötsligt går på. Och den känslan är riktigt fin.
Det är inte svårare än vad det låter. Jag tänker bara att börja skriva och helt enkelt se vad som händer. Det känns som att det borde mixtra bättre med min personalitet eftersom jag alltid kör på känsla. Vad jag än gör. Jag är ju så fruktansvärt dålig på att planera och tänka ut saker i förväg. Ok. Nu börjar jag;
När vi pratar om saker som vi tycker borde vara, så är det väldigt sällan något händer efter det. Vad jag menar är något som vi alla känner till. Eller åtminstonde borde känna till. Det där bisarra fenomenet i våran natur att bara sitta och klaga över saker bara för att. Men i själva verket aldrig göra något åt saken.
Åh, det fick mig genast att tänka på den där fylleskjutsen i Mörkerstad för några månader sen som jag ställde upp och gjorde för D. Jag åkte hemifrån mitt i natten till Mörkerstad tågstation. När D kom till bilen för att få skjuts hem hoppade även A och B in. Två människor jag inte hade pratat ordentligt med sedan länge. Kanske B lite då, på min ex-arbetsplats C. Alla var glada och berusade i bilen. Förutom jag då, jag körde ju. Arg var jag också för den delen.
Det jag tänker prata om har inte helt och med det ovanstående att göra utan det är bara något som jag kom att tänka på genom den spekuleringen.
Som sagt, de var berusade. B ganska mycket så. Någonstans på vägen utbrast B med kommentaren "Fyfan vad dålig du var på C Erik". Till min stora förvåning över både hur man kan säga något sånt och varför B tyckte det svarade jag; "Vad menar du?", B fortsatte; "Jo vi på jobbet har pratat ibland på rasterna om hur lat du var på jobbet när du var där".
Mycket mer med själva dialogen var det inte. Jag kom fram till att vidare diskutera, med denna vanligtvis väldigt trevliga person, på fyllan leder inte till någonting.
Någon vecka efter detta (jag kunde inte riktigt släppa vad B hade sagt), när jag själv var ute, träffade jag en annan föredetta arbetskamrat. Givetvis så frågade jag henne om det B hade sagt verkligen kunde stämma. Hon sa att det faktiskt var sant. Att de har pratat om att jag var lat på jobbet. Jag kände genast ett ganska gripande behov över att försvara mig. Men kom också rätt så snart i underfund med att det antagligen bara skulle låta som ursäkter. Och även här på bloggen antar jag. Så jag tänker inte göra det här heller.
Dock, det jag vill prata om nu, med denna historien som grund, är att just detta som hände mig också är ett exempel på människans bisarra natur. Alltså vad som hände på min arbetsplats efter jag hade slutat där. Människor som sätter sig på jobbrasterna och rent av snackar skit om föredetta arbetskamrater. Bara för att man inte jobbar där längre så är det okej? Jag vet inte. Det är ju så lätt att prata bakom ryggen på någon som inte längre närvarar. Även fast det kanske finns mycket värre exempel kvar på själva stället! Men dem kan man ju inte prata om. För de finns ju där och kanske rent utav medverkar i samtalet..
Tycker det går lite hand i hand med vad jag prata om först. Men och andra sidan så kan man ytterligare spekulera kring det lite, och fråga sig om man själv är så annorlunda? Antagligen inte. Man är säkert lika dålig och enda anledningen till att man säger något är för att denna gången var det man själv som var utsatt. Vad vet jag.
Har haft på någon random rockplaylist i Spotify nu. Till min glada förvåning har nostalgilåt efter nostalgilåt dykit upp i högtalarna. Och varje gång blir jag sådär "aaaahh denna låten". Vilket leder till nostalgikänslor som dansar runt inombords. Det är jättetrevligt. Man får alltid en uppfriskande känsla när en låt man har glömt av plötsligt går på. Och den känslan är riktigt fin.
Kiss the rain
Godnatt
Nostalgi #5
Arne Arne Rejdar Kväll 2010
Nostalgi #4
Blandat
kalle å jag på en julafton
kalle å jag på en till julafton
pokergänget, jag fotar
första spelningen med driveb, maratonrock
sista spelningen med driveb, musikdirekt
första ållefestare 1an gymnasiet
en wilda western ållefestarförfest
esset kör sin kvällens fångst bild på mig
emilsson och jag random
dop för neo
episkt
tennis seeeerve
Nostalgi #3
Bulgarien 2007
vägen dit på landvetter
i bussen dit, fulla å glada
lite för coola för sitt eget bästa
slagna hjältar på vägen hem
däckad & glad hjälte på flygplatsen hem
falköpingsgängets gruppbild, jag däckad
vägen dit på landvetter
i bussen dit, fulla å glada
lite för coola för sitt eget bästa
slagna hjältar på vägen hem
däckad & glad hjälte på flygplatsen hem
falköpingsgängets gruppbild, jag däckad
Nostalgi #2
Kulturdag 2007
Nostalgi
Skåne 2005
Tuesday
Mysig låt.
One year like any old other year, in a week like any week
Monday lying down, half asleep
People doing what people do, lovin, walkin and gettin through
No portraits on the walls of seventh avenue
The Tuesday came and went, like a helicopter over head
The letter that she left, cold adressed in red
Tuesday came and went one, one September when
Will she come again?
One year like any old other year, in a week like any week
Monday lying down, half asleep
People doing what people do, lovin, walkin and gettin through
No portraits on the walls of seventh avenue
The Tuesday came and went, like a helicopter over head
The letter that she left, cold adressed in red
Tuesday came and went one, one September when
Will she come again?
How could I forget?
Igår var en dag som kändes riktigt bra, fast också konstig. En dag som kändes att jag fick gjort så mycket men samtidigt ingenting. Tror att jag nog mentalt bearbetade mycket, men rent fysiskt gjorde jag väl ingenting.
Dagen började med att jag var på en föreläsning i skolan om Biblioteksgeografi och politik. Mycket upprepande - som i och för sig kan vara bra för att det kanske lättare fastnar då. Sen när jag skulle på nästa föreläsning dröjde det inte länge föränns jag hade glömt av vilken sal vi skulle vara i. Så efter att ha letat i fel byggnad en bra stund så gav jag upp. På vägen hem så kom tre utländska människor fram och ville att jag skulle fotografera dem. Tre gånger, ett foto för varje kamera. Det var, märkligt. Sedan lite senare på vägen hem så minglade en asiat från Beijing upp mig och följde mig till min lägenhet. Bjöd mig på fest och sa "Hope to see you soon". Så dagen eskalerade snabbt från en normal dag till en väldigt märklig dag.
Sen så fick jag ungefär gjort lite allt möjligt orelevant man kan få gjort; Sjöng lite till Five For Fighting låtar. Powernappade. Fick tillbaka min mobil. Slog handen i takfläkten igen. Åt knäckebröd (saknar pålägg :( ). Spelade gitarr (lät ganska mycket sämre än vad det lät dagen innan). Åt tacos igen.
Allt kändes väldigt oklart igår.
Nu har jag fått på mig min favorit t-shirt för första gången någonsin i Växjö.
Dagen började med att jag var på en föreläsning i skolan om Biblioteksgeografi och politik. Mycket upprepande - som i och för sig kan vara bra för att det kanske lättare fastnar då. Sen när jag skulle på nästa föreläsning dröjde det inte länge föränns jag hade glömt av vilken sal vi skulle vara i. Så efter att ha letat i fel byggnad en bra stund så gav jag upp. På vägen hem så kom tre utländska människor fram och ville att jag skulle fotografera dem. Tre gånger, ett foto för varje kamera. Det var, märkligt. Sedan lite senare på vägen hem så minglade en asiat från Beijing upp mig och följde mig till min lägenhet. Bjöd mig på fest och sa "Hope to see you soon". Så dagen eskalerade snabbt från en normal dag till en väldigt märklig dag.
Sen så fick jag ungefär gjort lite allt möjligt orelevant man kan få gjort; Sjöng lite till Five For Fighting låtar. Powernappade. Fick tillbaka min mobil. Slog handen i takfläkten igen. Åt knäckebröd (saknar pålägg :( ). Spelade gitarr (lät ganska mycket sämre än vad det lät dagen innan). Åt tacos igen.
Allt kändes väldigt oklart igår.
Nu har jag fått på mig min favorit t-shirt för första gången någonsin i Växjö.
The Riddle
But before he died, I asked him
Wait, what's the sense in life
Come over me, Come over me
He said
"Son why you got to sing that tune
Catch a Dylan song or some eclipse of the moon
Let an angel swing and make you swoon
Then you will see... You will see."
Wait, what's the sense in life
Come over me, Come over me
He said
"Son why you got to sing that tune
Catch a Dylan song or some eclipse of the moon
Let an angel swing and make you swoon
Then you will see... You will see."
Policemans Xmas Party
Welcome to the first the day of the rest of my life
- The tension is so thick you can cut it with a knife.
Something happened - It will never be the same.
There's blood on the carpet - I am rewiring my brain.
- The tension is so thick you can cut it with a knife.
Something happened - It will never be the same.
There's blood on the carpet - I am rewiring my brain.
Om det som händer
Nu tänkte jag försöka skriva igen. Det blir alltid såhär med mina bloggar, skriver massa under en kort period och sedan tynnar det ut och blir till slut ingenting. Sen när jag ska börja skriva igen då måste jag sammanfatta allt som har hänt under den tiden jag inte skrev. Vilket jag hatar. Därför tänker jag inte sammanfatta så mycket, utan jag tänker efter det helt enkelt fortsätta som att ingenting har hänt!
Den lilla sammanfattningen
Okej, jag bor nu i Växjö, går på Linnéuniversitetet (som det så fint heter!) med en linjeinriktning som kallas för Bibliotek & Informationsvetenskap. Kalas.
I lördags flyttade jag bort från Johns trånga, men dock så sköna soffa, till min lägenhet. Får erkänna att även jag, som vanligtvis gillar att sova på trånga/obekväma platser, blev lite sliten av att bo i en soffa i en vecka. Måste dock ge all kärlek till John, som har tagit så god hand om mig. Som om jag vore hans egen son. Lagat mat.. Ja det är väl det han har gjort för mig. Haha, nä men riktigt sjyrre att låta mig få ta en del i hans lilla hem och få mig att känna det som om det vore mitt eget.
Jag ville passa på att säga någon spansk fras som man brukar säga i slutet av sånna här tack, är det "muchos kudos hombre"? Nått sånt, haha.
Men nu är jag här, i min egna pad och även om det fortfarande känns jävligt abstrakt och luddigt, så börjar jag mjukt förstå att jag hör hemma här. Och det känns faktiskt jävligt bra.
Hade seminarium idag. Sjukt nervös var jag och jag tänker inte sticka under stolen med att jag faktiskt tog en shot innan, för att lätta på trycket. (Hoppas inga förutsatta alkistecken uppstår nu.) Hahaha. Men vad smidigt det var ändå. Det är ju hela den här grejen med att jag aldrig har varit på universitet förut, och den smygande känslan av underlägsenhet (på både ett intellektuellt plan och självkänslan). Men, så smärtfritt det gick och vilka fina och lätta klasskamrater jag har. Som är öppna och bjuder in. Även om man själv får ta första steget ibland så är det väldigt harmoniskt när man väl har gjort det. Seminariet gick fint (tror jag?? det kan man ju faktiskt egentligen inte veta). Får konstatera en mening från min vanliga livsfilosofi - Om man själv känner att det gick bra och man mår bra efteråt (är nöjd), då gick det bra. Det viktiga är att man själv känner ett upplyft och självkänsla.
Det jag sakna mest under den gångna veckan i Johns soffa var min gitarr. Och den har hittat tillbaka till mig nu, och även jag till den. Känns underbart att äntligen få utlopp över det som har bubblat inne. Meow.
Alright, ska försöka få lite rutin på bloggen nu. Ja, vi vet ju hur det har gått många andra gånger, men vi tittar inte bakåt, vi tittar framåt bro. ;)
Den lilla sammanfattningen
Okej, jag bor nu i Växjö, går på Linnéuniversitetet (som det så fint heter!) med en linjeinriktning som kallas för Bibliotek & Informationsvetenskap. Kalas.
I lördags flyttade jag bort från Johns trånga, men dock så sköna soffa, till min lägenhet. Får erkänna att även jag, som vanligtvis gillar att sova på trånga/obekväma platser, blev lite sliten av att bo i en soffa i en vecka. Måste dock ge all kärlek till John, som har tagit så god hand om mig. Som om jag vore hans egen son. Lagat mat.. Ja det är väl det han har gjort för mig. Haha, nä men riktigt sjyrre att låta mig få ta en del i hans lilla hem och få mig att känna det som om det vore mitt eget.
Jag ville passa på att säga någon spansk fras som man brukar säga i slutet av sånna här tack, är det "muchos kudos hombre"? Nått sånt, haha.
Men nu är jag här, i min egna pad och även om det fortfarande känns jävligt abstrakt och luddigt, så börjar jag mjukt förstå att jag hör hemma här. Och det känns faktiskt jävligt bra.
Hade seminarium idag. Sjukt nervös var jag och jag tänker inte sticka under stolen med att jag faktiskt tog en shot innan, för att lätta på trycket. (Hoppas inga förutsatta alkistecken uppstår nu.) Hahaha. Men vad smidigt det var ändå. Det är ju hela den här grejen med att jag aldrig har varit på universitet förut, och den smygande känslan av underlägsenhet (på både ett intellektuellt plan och självkänslan). Men, så smärtfritt det gick och vilka fina och lätta klasskamrater jag har. Som är öppna och bjuder in. Även om man själv får ta första steget ibland så är det väldigt harmoniskt när man väl har gjort det. Seminariet gick fint (tror jag?? det kan man ju faktiskt egentligen inte veta). Får konstatera en mening från min vanliga livsfilosofi - Om man själv känner att det gick bra och man mår bra efteråt (är nöjd), då gick det bra. Det viktiga är att man själv känner ett upplyft och självkänsla.
Det jag sakna mest under den gångna veckan i Johns soffa var min gitarr. Och den har hittat tillbaka till mig nu, och även jag till den. Känns underbart att äntligen få utlopp över det som har bubblat inne. Meow.
Alright, ska försöka få lite rutin på bloggen nu. Ja, vi vet ju hur det har gått många andra gånger, men vi tittar inte bakåt, vi tittar framåt bro. ;)