eriklundgren.blogg.se

Såhär låter mina nya låtar hittills:




It'll always be you

Brothers

Idag gjorde jag ett helhjärtat försök till att vara redig. Rrrrredig. Det gick ju helt ok. Så nu är ju frågan om jag vill/kan/känner för att fortsätta på ett och samma spår. Lite struktur, lista och list så klarar man en del ändå. Jag fick G på Ekologi provet och jag ordbajsade om Gustav Vasa på dagens Historia prov. Såg om Personal Effects förut. Den är småtrevlig.

Tre minuter kvar tills nästa snus. Lyssnar om och om och om på Howie med kaniner. Spelar clubliga (2a). Dricker kaffe. Kikar på gammalt kaffe (det luktar ljummet och lite stearin). Tjuvtittar på msn. Bloggar?

Gjorde ett par beställningar för att Arne åker till Tyskland nu. Bra på minst två sätt. En mindre att oroa sig för och mer wäsh till stäsh.

Gå till Kärleksstigen någon? Colbas?

Mmm. Jag slutar inte med det förra inlägget. Jag har ju trots allt mycket att "ta igen".

Tänkte att jag skulle prata lite om vad jag gör nu. Jag bor, som ni kanske förstod i det förra inlägget, hos mamma och pappa. Once again. Och så är det. Jag läser på lärcenter - natur a, matte b, historia a & arbetsmiljö. Men jag är dock exakt samma människa som förr, så som ni också kanske kan förstå, så går det sådär. Ha ha. G måste jag ju fixa annars blir det nog återkrav på de stackars bidragen. Inte är det någonsin lätt. Man har sig själv att skylla, det tror jag på.

Jag är singel, 21 år, läser upp betygen, dricker & går ut på helgerna, samt att jag spelar dator.

Något som jag gör nu som jag inte gjorde då är att jag har börjat läsa. Nu har jag läst ut Kafka på stranden, och nyligen börjat på Norweigan Woods. Och efter den så blir det till att läsa Fågeln som vrider upp världen. Tre böcker av samma japanska snubbe. Sen har jag beställt: Amerigo Vespucci (Edward, Charles Lester), Min far hade en dröm (Obama, Barack), Mannen och Sigmund Freud (Sjögren, Lars), Hamlet (Shakespear), Adolf Eichmann: Byråkrat (David Ceasarini), Berlin Slutstriden (Beevor, Antony). Rättså intressant. Och så är det med det och mer blir det.

Jag har insett att det där med att skapa sitt eget bibliotek med böcker, album, eps och sånt där faktiskt är något värdefullt och fint. Jag är lite efter - men nu är jag också med!

Och jag snusar mer nu än då - men har börjat utveckla en plan på att vända om det igen. Mobilalarm. Max en snurre i timmen. Det är ganska effektivt faktiskt. 

De vännerna jag egentligen umgås på tu man hand numera är John och Esset. Men då är oftast alkohol inblandat. Så vart har jag Emilsson, Albin och alla andra? Inte vet jag. Mitt fel. 

Jag fortsätter snart.
 

Ett till två år senare. Var är jag nu? :) Inte har jag gått framåt iallafall. Det är faktiskt helt möjligt att jag har tagit ett eller två steg bakåt. Så är det, och det är inte mycket jag kan göra åt det mer än att fortsätta vara mig själv. Det skulle Esset iallafall ha tyckt att det är en god inställning. "Det är ju bra, så ska man tänka". Kanske.

Mm. Jag tog faktiskt nästan bort alla gamla inlägg. Jag tveka i ett par sekunder, men sen gjorde jag det. Och jag hade säkert känt likadant för de åren sedan - då jag fortfarande bloggade, som jag gör nu. Dvs, ingenting.

Men jag håller hårt i hatten och jag lever. Jag känner samma känslor som jag gjorde då - och det kanske är därför jag sitter här och konstaterar att jag istället för att ha gå framåt möjligtvis har tagit något steg tillbaka.

Det är inte alltid lätt att vara jag. Så känner alla. Lika naturligt som att alla ljuger, som att alla pruttar. Bortsett från Viktor Almqvist. Han ljuger inte, han bara pruttar.

Varför har jag tagit något steg tillbaka då? Jag resonerar såhär; Jag känner likadant om allt som jag gjorde innan jag lämna. Då har du väl bara stått still, inte gått bakåt? Nä inte riktigt. Jag har nämligen förlorat allt det där roliga som fanns där för mig när jag var då. Vänner, musiken, intresset för musiken & tennisen. Jag är äldre och jag är förmodligen tjockare och fulare. Mitt liv är meningslösare nu än vad det var då.

Men som jag skrev i ett brev idag så nämner jag det även här. Jag är en optimist. Det är jag. Och jag håller på att efter allt det onda kommer det alltid något gott. Efter uppförsbacke ska det alltid finnas en nerförsbacke. Hur liten den än kan vara.

Och ikväll så känner jag för första gången på två år, att musiken jag lyssnar på, äntligen går igenom mina öron. Jag uppskattar den och jag känner mig känslosam och kreativ. Sådär ni vet, så som man bara kan bli av musik ibland.

Något annat som är ett steg bakåt var att förr kunde jag faktiskt finna mig i att bo under mina föräldrar i samma hus och på samma gata. Det är något jag inte hanterar alls bra nu. Så vad jag lärde mig var att klara mig på egen hand. Det jag förlora var att ta hjälp av andra. Det är ju inte riktigt sant Erik, du tog ju emot en hel del pengar av Arne när du bodde på egen hand. Ja, det är sant. Det gjorde jag. Utan att tveka också. För annars hade jag inte överlevt. Men det det handlar om är det faktum att jag inte tål åsynen av det eller känslan av att inte kunna försvinna i mig själv. När de lägger näsan i blöt.

Som vanligt när jag skriver så verkar det som att jag är så sjukt deppig. Det är jag absolut inte, jag skrattar många gånger om dagen. Men, när jag skriver såhär så känner jag helt enkelt att det jag vill tömma mig på, är mina bekymmer, inte mina glädjerus. Så fruktansvärt är inget.