eriklundgren.blogg.se

Det är enormt svårt att skriva om saker man inte kan formulera. Känslor. Det säger Evelina många gånger. Hon säger även att det bästa sättet att försöka göra det på är att skriva, som jag försöker med nu.

Jag kan hålla med Evelina till en viss grad. I alla fall om den senaste tiden. Jag är inte mitt fulla jag mot henne och det beror på min situation. Det har varit så länge i min allmänna tillvaro - att jag har haft svårt för motivation och drift. Men jag vet inte om jag tycker att det har varit så länge gentemot Evelina. Vi har haft det bra och jag tror att jag har gett 100% innan allt det andra började. Jag känner att i ett förhållande där min motpart har gett upp på att jag kan utvecklas och gå framåt inte är ett bra sätt att fortsätta ett förhållande på. För någon av oss.

Jag vet inte om jag hade trott på mig själv om jag var i hennes skor. Jag tror på mig själv i mina egna. Det måste jag göra. Annars är det över. Givetvis ska man ska inte ha inställningen att allt löser sig nästa dag. Men man ska heller inte tro att alla ting håller för evigt. Jag vet att precis som i ett förhållande så går livet upp och ner och jag vet att jag kommer att bli bättre, gladare och mer motiverad. Jag kommer även hamna i svackor igen.

Det är inte alltid soliga dagar med Evelina. Det är inte lätt att vara en hel pojkvän när det är så fokuserat på Evelina varje gång jag är med henne. Det beror till stor del på just mig. Det vill säga att hon känner som hon gör med mig - vilket blir en ond cirkel. Men det kan inte alltid bero på mig, och det vet jag. Jag har alltid trott på henne. Även när det kändes riktigt hopplöst ett tag i hennes jätte långa depression så höll jag i. Och det blev bättre. För henne, men inte för vårat förhållande, eller för mig. Men för Evelina att bli cynisk och ge upp på mig nu. Jag kan inte låta bli att känna mig förådd på något sätt. Hennes deppressionsveckor var enormt tunga för även mig. Med tanke på mitt förflutna med Amanda och hur lätt jag bryr mig om andra mer än mig själv.

I slutändan så tror jag att det är extremt lätt under dåliga perioder att känna att saker har varit mycket jobbigare och funnits mycket längre än de i själva verket har.

Våra problem är i olika skalor antar jag. Jag vet inte hur länge hennes problem har hängt efter henne, men mina problem har nog funnits i hela mitt liv. Det är därför jag förstår att det kanske är lättare för mig att lita på Evelina än vad det är för henne att lita på mig. Men jag vet inte. Det går inte sätta sig in i den andras perspektiv helt och hållet.

Samtidigt så är det svårare för mig att utveckla min tillvaro när det är svårt i förhållandet. På senaste tiden (sedan mitt förra blogg inlägg tror jag) har jag sällan känt något uppriktigt stöd från Evelina. "Inte för att jag begär något". Hon har förklarat varför, och det är det som är så sorgligt - det är smärtsamt för henne att se på mig och i sin tur satsar hon på sig själv och försöker glömma bort ångesten kring min situation. Därför tror jag inte att det är bra att fortsätta förhållandet på detta sättet. Hade hon kunnat tro på att jag kan se ljusare dagar så hade det inte varit lika smärtsamt för henne - för då hade hon förstått att saker å ting kommer att bli bättre.

Grunden till denna misstro är att jag har försökt ändra på min tillvaro sedan innan, utan resultat. Samt att jag i princip inte varit det hon känner att jag kan vara sedan tidiga delar av vårat förhållande. Det kan jag inte köpa. Oavsett hur mycket jag tänker på det. Det kanske känns så för att den en lång tid nu i slutet har varit jobbigt. Jag vill mena att jag alltid är mig själv utifrån den situation jag är i. Hade allt varit perfekt i tillvaron så hade givetvis jag också varit mer sprudlande. Men det är väldigt sällan det är så lyckat i tillvaron. Samtidigt så förstår jag att under den jobbigaste tiden känns det oerhört tungt att ta del. Så är det ju åt båda hållen, man färgas av sin tillvaro och man kan vara mycket mer. Givetvis har jag potentialen att vara en mycket mer livsglad människa, det känner jag också.

Till viss del, så har mitt likgiltiga jag eskalerat. Dock så har jag har varit en riktigt bra pojkvän och hon flickvän - och att jag har visat mitt fulla jag längre in i förhållandet. Det är lustigt för på ett sätt känns det som att det är just med Evelina jag känner mig närmast en helhet. Det gör mig ledsen att hon inte har sett mitt riktiga fulla jag på länge. Ibland känns det som att Evelina i de svåra stunderna målar upp ett ideal som jag inte klarar av att leva upp till längre.

Jag försöker hitta drift och motivation i tillvaron genom att ändra på saker. Men jag kanske aldrig kommer hitta någon så länge jag är kvar i mitt studerande. Jag kanske bara är envis. Jag vet inte. Det låter på Evelina som hon tycker att mina försök är halvhjärtade eller att jag undviker att se de riktiga problemen i vitögat. Jag ser inte vad hon ser, men kanske är det just därför det är så jobbigt för henne. Att jag på något sätt ljuger för mig själv, precis som Katarina gör.

Jag är relativt likgiltig och jag känner inte många känslor just nu. Jag är ledsen ibland. På hjärtat. Lite som en skugga. Men inte i ögonen och huvudet. Det känns lite som att mina känslor ligger så djupt inne i mig att jag bara känner en liten, liten nudd av dem. Att hela min kropp är ett stort skal och den sista lilla gnuttan av mig ligger och gömmer sig långt och djupt in i hjärtat. Rädd för att ätas upp av gråheten.

---

Kanske har jag aldrig någonsin förstått mig på livet. Vad går det ut på? Var är min plats i världen? Hur ska jag hitta min väg för att gå framåt?

Jag har aldrig riktigt vetat vad jag vill. Så jag glider runt sidleds, men så sällan framåt. Jag vill inte ens bli bibliotikarie och jag vill inte studera. Vad gör jag här? En flykt från Falköping eftersom det jag gjorde där var inget jag ville heller. Antagligen. Utan att veta vad jag ville så hoppade jag på tåget till Växjö i önskan om att jag skulle kunna av slump få klarhet i min tillvaro. Sidleds. Kanske utan att se problemen i vitögat som Evelina menar.

Samhället och omvärlden är svårt för mig. Inte för att jag är osmart eller svåranpasslig - utan för att jag inte vet vad jag vill göra. De alternativen som finns i samhället lockar mig inte och jag kan inte motivera mig själv till något på grund av det. Mamma och pappa är så traditionella att jag aldrig vågar erkänna rent ut att det finns just nu i princip ingenting i det svenska samhället jag kan tänka mig att göra. Jag kan jobba, det är bättre än att plugga. Men vart finns det jag verkligen vill göra i livet?

När jag har försökt fråga sådana ting till folk i min omgivning sägs det ofta att det är en minoritet som verkligen får göra sakerna de vill göra i livet. Det är väl det som är att ha "drömmar". Man måste som människa anpassa sig till tillvaron och omvärlden genom att göra en kompromiss. Man måste överleva. Tjäna pengar och göra något man "trivs med". Men inte nödvändigtvis det man brinner för. Det är orealistiskt.

Det är sorgligt för mig. Jag kan inte begripa varför man i det enda livet man har ska finna sig i att göra en kompromiss med samhället för att överleva. Men det stora problemet är ju att även om jag skulle "följa mina drömmar", så har jag ju inga.

Känner inte direkt ett behov av att skriva men, där emot måste jag prata med någon. Eller snarare att jag behöver dra ut mina tankar och känslor från kroppen och titta på dem lite. Detta är inte min stil. Jag ogillar verkligen att släppa ut min själ. Just nu, eftersom det inte finns någon som kan lyssna ordentligt på mig, så har jag återvänt hit. Bara för en liten stund. 

Just i denna stund känner jag mig ensam. Det handlar inte om att jag saknar människor i min omgivning - för jag har många. Jag känner mig ensam på ett sätt som i att jag är den enda som är som jag. Ibland undrar jag varför det känns som att ingen vill höra på mig, känna eller förstå mig. Är det för att jag är den enda som är i mitt släkte, från en annan tid - och att jag har placerats fel. Nej. Så högfärdig är jag inte. Men, det är som att jag inte passar in någonstans. Att jag aldrig kan känna att jag verkligen hör hemma någonstans, på plats, i samtal, i känslor eller i omgivning.

Samtidigt vet jag på ett annat plan att alla är som jag. För att jag tror att alla känner som jag gör. Ofta. Men jag har bara mitt eget perspektiv och jag kan bara utgå utifrån det.

Det är svårt. Det är svårt att lyssna när den som pratar inte vet att jag lyssnar. Det är svårt att prata när den som lyssnar inte förstår vad jag säger. Jag försöker bita ihop, intala mig själv att: "jag kan göra annat än att vara mig själv". Följdfrågan är om att vara mig själv räcker till? I många lägen tror jag inte att Erik räcker till för att nå fram till någon annan än Erik.

En uttömning av tankar och känslor. Finns det verkligen ljusa och mörka dagar? Eller är jag bara så van vid mina känslor att jag har blivit likgiltig? För mig verkar det inte finnas ljusa eller mörka dagar.

Jag vet alla känner så här. Jag känner också. Idag släpper jag lite.

Jag är glad att alla i min omgivning vet att jag är en bra människa och hur mycket jag har gett upp. Jag har fått höra många gånger att det är skönt att äntligen få se mig och att jag äntligen tänker på mig själv. Jag har fortfarande svårt för det, men jag vet i alla fall att jag har gjort allt jag kunnat genom mina erfarenheter - jag ångrar ingenting och jag vet att verkligheten är så olik ur olika perspektiv.

Jag är glad över att det finns människor i mitt liv som förstår mig, eller att jag åtminstonde har hittat en som ser mig för den jag är, uppskattar och ser vad jag gör, och framförallt inte försöker ändra på mig.

Det är lätt att peka och skylla här i livet. Men, det är inte att växa. Jag tror att man måste acceptera sina och andras felsteg för kunna dra lärdom av dem, och för att gå vidare och att utvecklas.

Jag tänker inte tro i en sekund att jag är eller någonsin har varit en dålig människa - När jag tittar tillbaka på mitt liv så är det endast mot mig själv jag har varit en dålig människa.

Nu har jag gjort fyra inspelningar och druckit gott kaffe. Kudos

Men spoke a minute ago about how life end
And how the violins play united once a million years

Haa~

The days were done when the sun were gone
And nights waited for the dawn while the moon still were dark

Truth comes in different ways
Matched up in truthful nights
When standing out in the rain
Oh you'll never see me again

Women spoke a minute ago how hard the days
And how wild the nights when the time was still

Haa~

The light was bright when the time was all
And though the sun would die it won't await it's fall


Truth comes in different ways
Matched up in truthful nights
When standing out in the rain
Oh you'll never see me again
Oh you'll never see me again
Oh you'll never see me again

 

Don't hold yourself like that
You'll hurt your knees
I kissed your mouth and back
That's all I need
Don't build your world around
Volcanoes melt you down

What I am to you, is not real
What I am to you, you do not need
What I am to you, is not what you mean to me
You give me miles and miles of mountains
And I ask for the sea

Don't throw yourself like that
In front of me
I kissed your mouth, your back
Is that all you need?
Don't drag my love around
Volcanoes melt me down

What I am to you, is not real
What I am to you, you do not need
What I am to you, is not what you mean to me
You give me miles and miles of mountains
And I'll ask for the sea

For what I give to you, is just what I'm going through
This is nothing new, no, no just another phase of finding
what I really need, is what makes me bleed
But like a new disease, Lord, she's still too young to treat

The dawn is breaking
A light shining through
You're barely waking
And I'm tangled up in you

Yeah

I'm open, you're closed
Where I follow, you'll go
I worry I won't see your face
Light up again

Even the best fall down sometimes
Even the wrong words seem to rhyme
Out of the doubt that fills my mind
I somehow find
You and I collide

I'm quiet you know
You make a first impression
I've found I'm scared to know that I'm always on your mind

Even the best fall down sometimes
Even the stars refuse to shine
Out of the back you fall in time
I somehow find
You and I collide

Don't stop here
I've lost my place
I'm close behind

Bortsett från världens i särklass sämsta dygnsrytm så måste jag konstatera att livet är väldigt fint just nu. Äntligen har motvind konverterats till medvind och just nu flyter jag bara med. Jag tycker att det är vackert att låta saker ske och se hur gången utvecklas och växer. Man tittar på samtidigt som man känner. Gitarr, musik, naturligt, ord, stort.

Jag tror att B.J. Penn satte punkt för motvinden. Jag vill skriva.

 

I can see you, slowly turning away from me
There is this one thing, that I cannot, that I, cannot understand

I have been thinking about the times, that you and I shared, together
There where this one time when you looked me in my eyes
And you said to me - That you loved me
Then why can't you, look me in those eyes, anymore

Slowly, fadin' away from me
Mmm ~

We shared a bond
This bond is called, love
As a token of my gratitude
I will always
Love you

I can see you, slowly, fading away from me