Hear me out, let it out
Jag känner inte för att skriva så mycket. Kanske om jag vågade skriva precis vad som helst kanske jag hade gjort det mer men, det vågar jag ju aldrig. Det slutar med att jag försöker skriva något som är så väldigt öppet och ärligt - men som i slutändan bara är en flisa av det jag egentligen ville säga.
I alla fall. Jag börjar med en snurre i en småkylig fläktvind och lyfter en fot som klamrar tårna på bordskanten. Hur många gånger har jag nu gjort så här?
Det var jobbigt nu efter att jag slutade min första termin på lärcenter. Jag fastnade i vardagsfällan igen. Det var äckligt, kallt och ödsligt. Varje dag var den andra samma. Där har jag varit så många gånger, klagat så många gånger och där har jag försvunnit så många gånger. Tills något situationsförändrande fiskar upp mig ur brunnen. Som alltid. Sen dröjer det inte länge tills den nya situationen blir vardag. Och så fastnar man.
I alla fall. Jag börjar med en snurre i en småkylig fläktvind och lyfter en fot som klamrar tårna på bordskanten. Hur många gånger har jag nu gjort så här?
Det var jobbigt nu efter att jag slutade min första termin på lärcenter. Jag fastnade i vardagsfällan igen. Det var äckligt, kallt och ödsligt. Varje dag var den andra samma. Där har jag varit så många gånger, klagat så många gånger och där har jag försvunnit så många gånger. Tills något situationsförändrande fiskar upp mig ur brunnen. Som alltid. Sen dröjer det inte länge tills den nya situationen blir vardag. Och så fastnar man.
Kommentarer
Trackback