I en värld av idioter
Igår la jag mig tidigt. Hela dagen hade varit lång och tråkig och jag hade sovit för lite dagen innan. Var på en mattelektion. Efter ett tag, strax innan jag tänkte åka hem, gick jag på toaletten och brandlarmet gick. Var tvungen att gå ut i kylan med alla andra elever och lärare innan jag fick åka hem. Där ute började jag prata med min gamla lärare som jag en gång hade tyckt om. Regnet kom på riktigt och jag flydde hem. När jag kom hem spelade jag två league of legends matcher - förlorade och blev utskälld av allys. Började surfa och upptäckte något på facebook så jag plötsligt blev stort besviken på livet.
Och på grund av det kände jag att jag kom till insikt med en massa ting i livet. I min besvikelse så åkte jag och köpte snus. Men inte whiteportion som jag brukar göra, utan brunt snus. Istället för att åka hem, så styrde jag mot Lidl och köpte billiga cigaretter. Jag följde efter lastbilen med jord på släpet till berget. Det regnade ganska mycket just då. Jag gick ur bilen och fällde upp mitt gråa paraply från bilkofferten, fick det såklart i ögat. Kvinnan i den andra bilen såg det. Blev besviken igen, fast inte förvånad. Sen så rökte jag tre cigaretter och tog två snusar på fem minuter. Varför vet jag inte. Sen åkte jag hem och duschade i en timma.
Efter det skrev jag ett blogginlägg på 40 rader som jag inte publicerade. Gick runt i huset och försvann. Spelade några toner på mitt ostämda piano som också försvann. Jag tröttnade och gick upp för trappan och åt en Billys. Sakta. Strax efter det åkte jag iväg och hämtade mamma från jobbet. Fast jag hade ätit en Billys lite tidigare bad jag mamma om McDonalds. Där tog jag Nuggets och två garlicdipper. Kom hem och åt upp det. Spelade Fantasy-Tennis clubliga. Förlorade nästan varje match.
Efter att hela dagen hade gått i motvind så bestämde jag mig för att försvinna i mitt sovrum.
Jag drömde om att mitt rum var en klädaffär som bara jag kunde gå in i. Efter några dagar i affären fyllde jag år och jag bjöd in mina närmaste vänner till fest. Ingen kom.
Nu har jag vaknat och tappat all lust att åka till Lund imorgon.
There's a wild wind blowing down the corner of my street.
Och på grund av det kände jag att jag kom till insikt med en massa ting i livet. I min besvikelse så åkte jag och köpte snus. Men inte whiteportion som jag brukar göra, utan brunt snus. Istället för att åka hem, så styrde jag mot Lidl och köpte billiga cigaretter. Jag följde efter lastbilen med jord på släpet till berget. Det regnade ganska mycket just då. Jag gick ur bilen och fällde upp mitt gråa paraply från bilkofferten, fick det såklart i ögat. Kvinnan i den andra bilen såg det. Blev besviken igen, fast inte förvånad. Sen så rökte jag tre cigaretter och tog två snusar på fem minuter. Varför vet jag inte. Sen åkte jag hem och duschade i en timma.
Efter det skrev jag ett blogginlägg på 40 rader som jag inte publicerade. Gick runt i huset och försvann. Spelade några toner på mitt ostämda piano som också försvann. Jag tröttnade och gick upp för trappan och åt en Billys. Sakta. Strax efter det åkte jag iväg och hämtade mamma från jobbet. Fast jag hade ätit en Billys lite tidigare bad jag mamma om McDonalds. Där tog jag Nuggets och två garlicdipper. Kom hem och åt upp det. Spelade Fantasy-Tennis clubliga. Förlorade nästan varje match.
Efter att hela dagen hade gått i motvind så bestämde jag mig för att försvinna i mitt sovrum.
Jag drömde om att mitt rum var en klädaffär som bara jag kunde gå in i. Efter några dagar i affären fyllde jag år och jag bjöd in mina närmaste vänner till fest. Ingen kom.
Nu har jag vaknat och tappat all lust att åka till Lund imorgon.
There's a wild wind blowing down the corner of my street.
Utkast: April 28, 2010
Börja skriva
Är det nu jag har kommit till insikt? Om allting, eller om mig? Helt ärligt, så orkar jag inte mer. Från och med nu så är det enda jag vill är att bara vara mig själv.
Det samhället vi växer upp i, det är kass. Jag satt och pratade med en kompis igår om just detta. Vi växer upp i kanske världens mest stabila land. Men emotionellt. Det är kallt och ödsligt. Det talas om fri vilja och demokrati, men hur det än är, så går allt hand i hand, och under bladen ligger redan stigen helt och hållet lagd.
Klart man kan vrida och vända på det. Det finns val och man gör val. Man bestämmer ju alltid vem man blir. Det är upp till var och en. Det skulle Esset säga. Så är det. Så är det. Så är det.
Frågan är om det är så. Jag tycker inte alltid det. Vem bestämmer vilka val vi kan göra? Gör vi det?
DNA? Ödet?
Individuellt så skiljer vi oss alla ur mängden och det finns 6,830,586,985 olika sorters ensamheter multiplicerat med X antal val.
Jag tänker säga det en gång till. Jag orkar inte mer. Förvisso har jag alltid sett mig själv som en person som alltid har gjort vad han vill. En kille som "går på känsla" som jag så fint har kallat det. Det har jag inte alls det. Jag undviker och jag blir tillsagd.
Jag känner bara till min ensamhet och mina val. I Sverige och i Falköping har jag vuxit upp. Och jag kan fortfarande inte göra mina val. Jag gör fortfarande bara vad jag blir tillsagd att göra.
Hur definerar man ordet tillsagd? I mitt sammanhang så definerar jag det inte så konkret som en ensidig dialog från en människa till en annan. Jag börjar undra om det redan inte finns i våran omgivning. Media, påverkan, reklam, lärare, chefer, färger, bilder, ljud, smak, möbler.
Avslutningsvis så kan jag sammanfatta mina tankar med att jag inte kommit till insikt med någonting.
Jo, en sak. Du är inte värd det. Ingen är värd det.
Den enda som är värd det är jag.
Är det nu jag har kommit till insikt? Om allting, eller om mig? Helt ärligt, så orkar jag inte mer. Från och med nu så är det enda jag vill är att bara vara mig själv.
Det samhället vi växer upp i, det är kass. Jag satt och pratade med en kompis igår om just detta. Vi växer upp i kanske världens mest stabila land. Men emotionellt. Det är kallt och ödsligt. Det talas om fri vilja och demokrati, men hur det än är, så går allt hand i hand, och under bladen ligger redan stigen helt och hållet lagd.
Klart man kan vrida och vända på det. Det finns val och man gör val. Man bestämmer ju alltid vem man blir. Det är upp till var och en. Det skulle Esset säga. Så är det. Så är det. Så är det.
Frågan är om det är så. Jag tycker inte alltid det. Vem bestämmer vilka val vi kan göra? Gör vi det?
DNA? Ödet?
Individuellt så skiljer vi oss alla ur mängden och det finns 6,830,586,985 olika sorters ensamheter multiplicerat med X antal val.
Jag tänker säga det en gång till. Jag orkar inte mer. Förvisso har jag alltid sett mig själv som en person som alltid har gjort vad han vill. En kille som "går på känsla" som jag så fint har kallat det. Det har jag inte alls det. Jag undviker och jag blir tillsagd.
Jag känner bara till min ensamhet och mina val. I Sverige och i Falköping har jag vuxit upp. Och jag kan fortfarande inte göra mina val. Jag gör fortfarande bara vad jag blir tillsagd att göra.
Hur definerar man ordet tillsagd? I mitt sammanhang så definerar jag det inte så konkret som en ensidig dialog från en människa till en annan. Jag börjar undra om det redan inte finns i våran omgivning. Media, påverkan, reklam, lärare, chefer, färger, bilder, ljud, smak, möbler.
Avslutningsvis så kan jag sammanfatta mina tankar med att jag inte kommit till insikt med någonting.
Jo, en sak. Du är inte värd det. Ingen är värd det.
Den enda som är värd det är jag.
:D
Har hittat mycket bra musik det sista. Allting flyter på riktigt bra just nu.
Over and out!
Over and out!
You and I collide
Utkast: April 16, 2010
Det enda riktigt gemensamma vi har haft under dessa två år är dig.
Du har alltid satt dig själv först och jag det har jag med.
Jag känner mig fri. Ok, jag har inget mer att säga.
Du har alltid satt dig själv först och jag det har jag med.
Jag känner mig fri. Ok, jag har inget mer att säga.
When my soul embarks
With my arms outstretched trying to take flight
Draft: April 14, 2010
Det känns rätt så dumt. Varje dag sitter jag och gör samma sak. Varje dag väntar jag på att något ska hända, att du ska säga något. Jag blir allt mer cynisk.
Draft
Hmmm. Jag tänker nog inte skriva mer här. Det enda jag saknar i mitt liv är min vovve.